Sammandrag: Del 2: Elias träffar Ole.
Hela serien: 1 – 2 – 3 – 4 – 5 – 6 – 7 – 8 – 9 – 10 –11
Det bästa Elias visste var dagarna när moster Bitta hämtade honom på dagis. När mamma eller pappa hämtade kom de alltid sent. Då brukade han vara kvar bland de sista, ofta den allra sista kvar på hela dagiset, men Bitta hämtade honom vanligtvis efter lunch, ibland till och med innan vilan.
Bitta var rolig. Visst brukade Elias föräldrar leka med honom ibland, men det var ofta ganska tråkiga lekar. Bitta lät honom göra vad han ville. Och hon hade ofta sin gitarr med sig och sjöng och spelade med honom. Elias tyckte om att sjunga och han tyckte om när Bitta hittade på sånger åt dem.
Det var inte ovanligt att Bitta och Elias stannade till i en lekpark på vägen från dagis. Hans föräldrar hämtade honom med bilen på väg hem från jobbet, men Bitta hade inte körkort så de promenerade alltid. Elias gillade den lekparken de brukade gå till extra mycket. Den var mycket större än lekparken som de ibland hade besökt tidigare, den som låg i närheten av där de bodde förut. Han hade fortfarande inte riktigt vant sig vid det nya huset. Han tyckte att det var för stort och ibland kändes det som om han skulle gå vilse bland de många rummet. Men lekparken gillade han!
Just den där dagen var det en annan pojke i lekparken när Elias och Bitta kom dit.
”Gå och lek med honom”, uppmuntrade Bitta och gick och satte sig på bänken bredvid en tant som nog var pojkens mamma.
Elias tyckte att pojken såg snäll ut, mycket snällare än Rickard på dagis som alltid förstörde Elias klossbyggen, så han gick fram till honom.
”Hej, ja heter Lias, va heter du?” sa Elias. Hans föräldrar hade lärt honom att det var viktigt att vara artig.
”Ole”, sa pojken och tittade blygt upp från sitt sandbygge.
”Får ja va me?” frågade Elias.
Det fick han. Och sen lekte de och lekte och lekte. Egentligen kändes det inte som om de höll på alls länge, men det måste de ha gjort för plötsligt kom Bitta och sa att det var dags att gå hem. Elias protesterade och Ole skrek på sin mamma när hon sa att de också skulle gå. De hade ju precis byggt en så perfekt väg till sandslottsstaden! Men när Bitta och Oles mamma sa att de kunde leka igen en annan dag så var det lite lättare att skiljas åt.
När Elias somnade den kvällen tänkte han på vad han och Ole skulle göra nästa gång de sågs. Kanske skulle de bygga ett riktigt stort slott i sandlådan. Eller så kunde kanske Ole kunna komma hem till honom och leka på hans rum!
Anneli – Oles mamma:
Jag hade varit orolig för att jag inte hade lika mycket tid över åt Ole när Vibeke föddes. Eftersom jag bara hade jobbat halvtid hade Ole varit mycket med mig; vi hade blivit så tajta, och nu hade jag plötsligt ett barn till som krävde min uppmärksamhet. Det var inte det att Vibeke var ett besvärligt barn, det var hon verkligen inte, men hon behövde ammas och bytas på precis som alla andra barn, och hon sov ofta oroligt om jag la ner henne så jag bar omkring på henne mest hela tiden.
Det var så perfekt när vi träffade Elias och hans moster i lekparken. Elias gick visserligen på dagis, men Birgitta sa att hon brukade hämta honom efter lunch minst ett par dagar i veckan. Hon pluggade fortfarande, berättade hon, och tjänade lite extra genom att vara barnvakt åt Elias när hans föräldrar jobbade. De var läkare båda två och ganska nyutexaminerade, vilket gjorde att de tvingades jobba mycket, förklarade hon; de hade bara nyligen flyttat till området.
Elias och Ole fann varandra direkt. Elias var visserligen ett år yngre än Ole, men han var lite lillgammal och Ole var rätt barnslig för sin ålder så de hade inga problem att komma överens trots åldersskillnaden. Ole hade träffat andra barn tidigare, men jag hade aldrig sett honom leka så fint som med Elias; de kompletterade varandra på något sätt. Visst kunde de bli osams, det blev mycket gråt och tandagnisslan under åren, men främst satt de djupt försjunkna i något gemensamt projekt. De kunde springa runt och stoja, men faktum är att de oftast var rätt stillsamma. De byggde i sandlådan eller med klossar, och när de blev äldre med lego. De kunde sitta i timmar och om ingen hade avbrutit dem hade de förmodligen suttit ännu längre. Det var en fröjd att se dem tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar