Sammandrag: Del 4: Elias börjar skolan.
Hela serien: 1 – 2 – 3 – 4 – 5 – 6 – 7 – 8 – 9 – 10 –11
När Elias fyllde sex år bestämde hans föräldrar att han skulle få börja skolan redan nästkommande höst. Han hade kunnat både läsa och skriva i ett par år, och de tyckte att det kunde vara bra om han och Ole kunde följas åt. Elias hade väntat så på att få börja skolan trots att han visste att han egentligen fick börja ett helt år i förväg. Hela sommaren hade han väntat. Han hade räknat ner; kryssat över dagarna i en almanacka som han hade fått av mormor när hon tröttnade på hans tjat om hur många dagar det var kvar.
”Här”, hade hon sagt. ”Titta noga här. Den här dagen börjar du skolan.” Hon visade på almanackan. ”Och det här är dagarna som är kvar. Om du sätter ett kryss varje kväll innan du går och lägger dig kan du lätt se när det är dags.”
Elias hade nickat entusiastiskt och tagit emot almanackan som om den hade varit gjord av guld. Sen hade han gjort som mormor hade sagt; han hade satt ett stort kryss varje kväll, och ett, tu, tre hade det blivit dagen då han äntligen skulle börja skolan.
Det hade varit svårt att sova kvällen innan uppropet. Elias hade varit tvungen att gå upp flera gånger och fråga mamma och pappa om de trodde att de skulle få börja räkna med en gång, hur många som skulle gå i hans klass, om de trodde att maten skulle vara god, om han skulle få många nya kompisar, om fröken skulle vara snäll. Till slut hade pappa sagt, ganska barskt, att om inte Elias slutade ställa frågor och somnade snart så skulle det aldrig bli nästa dag; det räckte för att Elias skulle stanna på sitt rum fastän hela han bubblade av fler frågor.
Skolgården myllrade av barn och deras föräldrar. Elias såg massor av barn han kände igen, men minst lika många nya ansikten. I klassrummet stod två dussin bänkar i prydliga rader och Elias log stort mot mamma och pappa, som hade ställt sig utmed ena långsidan, när han slog sig ner i en bänk. Han studerade noggrant de andra barnen och undrade vem som skulle bli just hans bänkgranne. När en liten, kort kille med solblekt hår och massvis av fräknar kom gående åt hans håll log Elias mot honom och hoppades att det skulle bli han. Det blev det och det var så Elias blev kompis med Julian och helt plötsligt var han inte längre lika besviken över att han inte skulle gå i samma klass som Ole. Elias mamma hade ju faktiskt försäkrat att de skulle ses ändå och nu hade han dessutom fått en ny kompis. Det kunde knappast bli bättre!
Julian:
Jag var lite rädd den där första dagen i skolan. Allt hade varit så lätt så länge jag hade stått bredvid mamma och hållit i hennes trygga hand, men sen hade hon släppt taget och puffat iväg mig mot de andra barnen. Det var läskigt även om jag försökte att inte visa att jag var rädd. Pappa säger alltid att det är viktigt. Det spelar ingen roll hur rädd man är inuti, man får aldrig visa det. Så jag sa ingenting när mamma släppte min hand. Jag sneglade bara lite mot henne och gick och satte mig vid första bästa bänk som var ledig. Och i bänken intill min satt redan Elias. Han såg snäll ut. Han log mot mig. Jag tror att det kanske var därför som jag satte mig just där. Men jag vet egentligen inte. Jag vet bara att från den dagen var han min kompis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar