Sammandrag: Del 9: Elias och Ole tappar bort varandra.
Hela serien: 1 – 2 – 3 – 4 – 5 – 6 – 7 – 8 – 9 – 10 –11
Elias kom från en borgerlig uppväxtmiljö. Båda hans föräldrar var läkare, hans morfar – som dessutom kom från en överklassfamilj – var också läkare och hans farfar var advokat. Förutom personer som Elias träffade på i andra sammanhang, i skolan och så, var de flesta i Elias närhet relativt välbärgade och de politiska ideal som var rådande var helt klart på den blå sidan. Det var egentligen bara Oles familj, där föräldrarna visserligen var akademiker, men som kom från en arbetarbakgrund, och hans moster Bitta, eller Birgitta som hon egentligen hette, som stod för några andra värderingar. Senare kom Marie in i hans liv också och förde mig sig andra ideal, men hon blev aldrig någon tydlig förebild för honom.
Bitta, däremot, hade tidigt blivit en viktig stöttepelare i Elias liv. Det var hon som stod av mycket av tryggheten, och framför allt det roliga, under hans första år. Så kanske var det inte så konstigt att hon kom att påverka honom mycket. Även om han hade ärvt sitt musikintresse från sin mamma var det Bitta som uppmuntrade honom mest att hålla på med musik. Det var också hon som uppmuntrade honom när han började ifrågasätta samhällets normer och värderingar. Och hon lyssnade gillande när han tog steget och engagerade sig i ett politiskt ungdomsförbund på vänsterkanten. Hon var själv inte politiskt aktiv, men hade varit det under sina ungdomsår på sjuttiotalet, och hon stödde helhjärtat att Elias gick sina egna vägar och gjorde sina egna val.
Politiken var verkligen ett uppvaknande för Elias. Här fick han inblick i en helt annan verklighet än den han varit van vid. Även om han hade kommit i kontakt med andra miljöer hade han aldrig tidigare riktigt fattat hur stor skillnad det kunde vara. Han insåg hur bra han hade haft, och fortfarande hade det. Men genom politiken fick Elias också bekräftat att han inte var ensam om att tycka att vissa saker som många tog som självklarheter var fel. Det stärkte honom att umgås med andra som tyckte och resonerade som han. Och det var inte minst ett stöd i hans sexualitetsfunderingar.
Emmas reaktion när hon förstod att Elias gillade killar hade inte gjort att han kände sig speciellt trygg att utforska det närmare, men hans politiska vänner visade att det varken var konstigt eller något att skämmas för. De visade att det var något helt naturligt och det gjorde Elias trygg att faktiskt acceptera sina känslor. Det var inget han berättade för vem som helst, men han gjorde det ändå till en självklar del av sitt liv, bland annat genom att engagera sig mycket i HBTQ-frågor.
Det stora problemet när Elias insåg att han attraherades av killar var när han insåg att han började känna mer för Ole än bara vänskap. Det kom smygande och Elias märkte det först inte. Men när han började experimentera med killar märkte han att han allt oftare tänkte på Ole i sexuella situationer. Han kunde inte styra över det, helt plötsligt dök Oles ansikte upp när han runkade eller var med någon annan kille. Och det blev inte bättre, snarare tvärtom värre, när killen Elias hade ”riktigt” sex med första gången var en annan av hans kompisar. Var det möjligt att han kanske kunde få chansen att göra något med Ole också?
”Hej, det är Elias.” Elias hjärta bultade mer än det vanligtvis brukade göra när han ringde till Ole. Han hade ju ringt honom hundratals, ja, säkert tusentals gånger förut och borde ha kunnat göra det i sömnen. Det som gjorde honom nervös den här gången var anledningen till att han ringde. Han hade bestämt sig. Han hade bestämt sig för att berätta för Ole om sin hemlighet. Det han själv hade vetat nu i ett par år, åtminstone ena delen av hemligheten, men som han inte hade berättat för Ole.
”Vad gör du?” frågade Elias.
”Ingenting speciellt. Hänger lite framför datorn”, svarade Ole.
”Har du lust att komma hit?” Hjärtat bultade ännu hårdare. ”Eller så kan jag komma över till dig, om du vill.”
”Nä, jag kan komma bort till dig. Jag behöver ändå röra på mig.”
Elias svalde. Han lyckades bara nätt och jämt få fram en avskedshälsning innan de avslutade samtalet.
Det kändes som en evighet innan Ole väl dök upp. Elias vankade av och an och kände sig snurrig i huvudet av nervositet. Han var tvungen att ta ett djupt andetag innan han lyckades samla tillräckligt med mod för att kunna gå och öppna när Ole ringde på dörren.
”Tja”, sa Ole. ”Hur är läget?”
”Jo”, sa Elias. Han bet sig i underläppen. ”Det är bra, men–”
Ole tittade nyfiket på Elias när han inte fortsatte direkt.
”Men det är något som jag skulle vilja berätta för dig.”
”Okej. Vad då?”
”Vi kan väl gå in på mitt rum?”
Ole nickade och följde efter Elias när han tog täten. Först när de satt bredvid varandra på Elias säng började Elias prata igen. ”Jo, det är så att det är en sak som har hänt. Eller kanske inte hänt. Kanske mer något som jag har kommit på. Eller insett.”
Elias drog handen nervöst genom håret och försökte samla tankarna och komma på hur han skulle fortsätta.
”Alltså”, sa han. ”Det är så att jag är bisexuell.” Han tittade ner i golvet. ”Eller ja, jag vill kanske inte använda det ordet, det är väl inte det bästa, men jag gillar killar. Också liksom. Och tjejer. Att ha sex med. Och va ihop med.”
Han tittade upp på Ole igen. Ole satt lugnt och bara tittade på Elias. Hans ansiktsuttryck var blankt och det var omöjligt för Elias att förstå vad han tänkte. Elias drog handen genom håret igen.
”Shit, säg något! Snälla. Jag har tänkt på det här jättelänge. Att jag skulle berätta för dig. Jag tänkte att du borde veta det. Och nu känns det jättedumt. Och jag vet inte– Jag menar–”
Ole la en hand på Elias. ”Lugn”, sa han. ”Det är lugnt. Eller det är mer än lugnt. Det är bra att du berättade. Verkligen. Jättebra.”
Det var tyst ett tag och Elias tyckte att han såg något i Oles blick. Han tyckte att han såg något som han inte hade sett förut. Och det gjorde honom modig. Modig nog att avslöja den andra delen av hemligheten genom att luta sig mot Ole och försöka kyssa honom.
Men vad än Elias hade sett i Oles blick så var det inte ett besvarat intresse. Ole ryggade bakåt och stelnade till.
”Alltså. Det är okej om du– Men jag är inte.” Ole skakade på huvudet för att riktigt förstärka hans ord. ”Jag tycker om dig, Elias. Men inte på det viset.”
Elias kände obehaget skölja över honom. ”Förlåt. Förlåt! Jag tänkte inte. Jag trodde att kanske– Jag vill inte– Förlåt!” Han sträckte ut en hand mot Ole, men Ole höll sig fortfarande på avstånd.
”Jag vet inte vad jag ska säga”, sa Ole. ”Jag tror att det är bäst att jag går.”
Elias satt kvar och stirrade efter Ole, långt efter att han hade försvunnit. Han kände en lättnad över att äntligen ha berättat sin hemlighet för Ole, men han kände att han troligtvis hade låtit bli om han hade vetat att det skulle bli så här. Han tänkte att den spricka han hade orsakat i deras vänskap aldrig skulle kunna lagas och det gjorde nästan mer ont att tänka på än något annat Elias hade varit med om. Till och med mer ont än när hans föräldrar berättade att de skulle skiljas.
Ole:
Jag och Elias hade känt varandra en evighet kändes det som. Jag kunde knappt komma ihåg ett liv utan Elias även om jag tror att jag var fyra när vi lärde känna varandra.
Det var inte svårt att påstå att Elias var min bästa vän. Han hade alltid varit det. Han var inte min enda kompis, men min enda bästis, om man nu ska använda det ordet. Vi var rätt olika, han levde för sin musik och hatade idrott medan jag var mer tvärtom för att nämna ett exempel. Men vi hade mycket gemensamt också och det band oss samman. Det var alltid så enkelt att vara med Elias. Visst bråkade vi ibland, speciellt när vi var yngre, men vi blev vänner igen varje gång.
Kanske började vi glida ifrån varandra när vi började gymnasiet. Vi gick i samma klass på högstadiet, men när det var dags för gymnasiet hamnade vi på olika skolor. Elias föräldrar övertalade honom att välja natur så han hamnade på Södra, medan jag valde journalistprogrammet på Tegnér. Fortfarande bodde vi nära varandra varannan vecka när jag och syrran bodde hos mamma, men det var inte samma sak. Vi fick båda två nya vänner, inte minst Elias när han engagerade sig politiskt också, och det i kombination med att skolarbetet var mer krävande än förut gjorde att vi fick mindre tid för varandra.
Men det som verkligen blev slutet på vår vänskap var när Elias berättade att han var bisexuell. Jag vet inte om jag hade valt att inte se det, men jag blev faktiskt förvånad. Det verkliga chocken kom dock när Elias försökte kyssa mig. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till och det slutade med att jag gick därifrån. Vi pratade inte på flera veckor efter det. Och när vi väl pratade var det så tydligt att allting var annorlunda.
Jag hade inget emot Elias sexuella läggning, han var fortfarande samma Elias. Men den där kyssen, och kanske framför allt vad jag tänkte att den representerade, var mer än jag kunde ta. Jag kände mig obekväm i Elias sällskap och det var skitjobbigt. Det var inte det att jag var rädd att han skulle försöka något igen, det var jag rätt övertygad om att han inte skulle göra, men jag var på något sätt ledsen över att jag inte kände likadant. Tidigare hade vi varit på samma nivå, nu kändes det som om vi inte var det, och jag visste inte hur vi skulle återfå balansen.
Jag har många gånger spelat upp den där scenen i mitt minne. Där, när vi sitter i Elias sovrum och han berättar att han är bisexuell. Hur han försöker kyssa mig. Hur jag inte kan säga någonting och bara går. Jag har så många gånger tänkt hur jag borde ha gjort annorlunda, både den gången och efteråt. Men jag gjorde inte annorlunda. Jag lät min osäkerhet förstöra vår vänskap och det är ett av mina största misstag.
Det gör ont när jag ser Elias på stan. Vi hälsar knappt numera. Han tittar bort när han ser mig, och jag får väl erkänna att jag oftast väljer att göra detsamma. Det är ändå lättare än att kännas vid vad som egentligen hände. Vi är främlingar för varandra numera. Jag vet ingenting om vad som pågår i Elias liv och han vet ingenting om vad som pågår i mitt. Han vet inte att jag är gift och har barn. Han vet inte att min nyfödda son har fått heta Elias i andranamn efter honom. Ibland tänker jag att jag borde kontakta honom, men jag vet inte om jag någonsin kommer våga göra det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar