Sammandrag: Del 11: Stora förändringar.
Hela serien: 1 – 2 – 3 – 4 – 5 – 6 – 7 – 8 – 9 – 10 – 11
När Elias påbörjade sista året på gymnasiet, meddelade hans pappa att han hade fått ett jobberbjudande i Kalmar. Han hade inte tackat ja utan ville diskutera saken med Elias först, sa han. Han förstod om Elias inte ville flytta, vare sig till Kalmar eller till sin mamma i Helsingborg, och om Elias inte ville så skulle han inte ta jobbet. Det fanns dock möjligheten att Hasse, Marie och Ebba flyttade till Kalmar och att Elias blev kvar i stan. Det skulle inte vara några problem för Hasse att ordna en lägenhet till Elias om han ville det, han skulle självklart finansiera det också i så fall.
Det var inget svårt val för Elias. Han sa åt hans pappa att han borde tacka ja till jobberbjudandet. Elias klarade sig själv; det var inga problem. Redan som det var hade han så mycket att göra med skolan, politiken, musiken och vännerna att han inte umgicks så mycket med familjen. Och det var väl egentligen bara Ebba som han verkligen skulle sakna, men det var inte längre till Kalmar än att han kunde åka och hälsa på, och de kunde fortfarande prata i telefon. Efter studenten kunde han ju dessutom alltid flytta efter; det här var ju främst en tillfällig lösning för att han skulle kunna gå klart gymnasiet utan fler avbrott.
Tre månader senare hade det stora flyttlasset gått till Kalmar och Elias hade flyttat in i en etta, inte långt från skolan. Han hade fått pengar av sina morföräldrar för att köpa möbler och hans föräldrar hade också lagt till; en del hade han tagit med hemifrån och andra hjälpsamma släktingar hade skänkt sådant de inte behövde. Marie hade sytt gardiner och köpt några krukväxter att ställa i fönstret och lägenheten var riktigt trivsam när de var färdiga.
Elias trivdes med att bo själv. Han hade ofta varit ensam när han var yngre och föräldrarna jobbade, och han hade på något sätt vant sig vid det. Sedan Marie flyttade in och ännu mer sedan Ebba föddes hade han nästan hunnit glömma bort hur skönt det kunde vara att vara själv. Och om han inte ville vara själv hade han gott om vänner att dela ensamheten med. Ole träffade han inte alls längre, men han umgicks desto mer med Gustav och Sebastian från klassen och de andra grabbarna. Förutom dem hade han också ytterligare vänner genom både politiken och musiken.
Strax efter jul, när Elias hade bott själv en knapp månad träffade Elias dessutom Pernilla. Pernilla var kompis till en kompis till Julian och Elias träffade henne första gången på en fest. Festen var hemma hos Elias och Pernilla blev liksom bara kvar. Inte bara den kvällen och natten utan sen också; hon flyttade mer eller mindre in ganska direkt. Elias förstod inte riktigt hur det gick till, men han protesterade inte. Pernilla var snygg och trevlig och han gillade henne, och även om han egentligen inte hade varit på jakt efter ett förhållande så kunde han uppskatta fördelarna med tvåsamheten.
Två dagar efter studenten hade Elias precis återhämtat sig efter bakfyllan. Det hade varit en enda lång fest i flera dagar, det hade börjat redan innan själva studentdagen. Det hade varit intensivt, men underbart. Elias var lycklig. Han hade sina underbara vänner, de flesta vilka han dessutom hade delat de senaste dagarnas lyckorus med. Han hade tagit studenten och hans betyg hade till och med fått hans nittioåriga morfar att säga att han var stolt över honom. Och han hade en flickvän som han kunde se en framtid tillsammans med.
Åtminstone trodde han det sistnämnda. Tills han kom hem och hittade Pernilla i full färd med att packa ihop sina saker.
”Är du redan hemma?” frågade Pernilla när Elias klev in genom dörren.
Elias blev stående i hallen och bara tittade på Pernilla. Han kunde inte riktigt förstå vad som pågick. ”Ska du resa bort?” frågade han till slut.
Pernilla suckade och fortsatte att packa.
”Alltså, vad händer? Det känns som om jag har missat något”, sa Elias.
Pernilla tittade upp. ”Jag tycker väldigt mycket om dig, Elias, men det är dags för mig att gå vidare nu. Vi har haft roligt ihop, men– Men jag antar att jag hade tänkt mig något mer.”
Elias förstod fortfarande inte vad Pernilla pratade om. Han sparkade av sig skorna och gick in och satte sig på sängkanten.
”Jag fattar inte. Vad då, gå vidare?”
Pernilla tog en pocketbok ur bokhyllan och stoppade den i en av väskorna som stod framför henne. Hon ögnade igenom resterande böcker och när hon inte hittade några fler som var hennes stängde hon dragkedjan. Hon ställde väskan ovanpå en röd resväska som Elias inte kände igen och satte sig sen i soffan.
”Elias, ta inte det här på fel sätt, men jag tycker inte att vi ska vara tillsammans längre.”
”Du vill göra slut? Hur ska jag kunna ta det på något annat sätt än det?”
Pernilla suckade igen.
”Jag sticker till Paris med Ella. Vi åker ikväll.”
”Va?!”
”Jag vet inte hur länge jag blir borta, men det kan nog bli ett tag. Och jag vill inte att vi fortsätter vara tillsammans eller träffas igen när jag kommer tillbaka.”
”Men– Men det kan du väl inte veta. Vi kanske kan–”
Pernilla skakade på huvudet. ”Jag vet det. Det är slut, Elias. Helt slut.”
”Är det något jag har gjort? Kan jag–”
”Det är inte du, det är jag.”
Elias skrattade bittert. ”Och är inte det tidernas största klyscha?” sa han. ”Det är klart som fan att det handlar om mig också.”
”Jag hade hoppats att det inte skulle bli så här”, sa Pernilla.
”Men va fan, vi måste ju kunna prata om det. Eller hade du bara tänkt sticka? Skriva en lapp? Lämna nyckeln i brevlådan?” Pernilla sa ingenting, men hennes min var ett tillräckligt erkännande. ”Det hade du? Fan, Pernilla. Vi har varit ihop, vad då? Ett halvår? Jag trodde att vi verkligen hade något. På riktigt. Jag hade tänkt att vi kanske kunde leta efter något större till hösten. Göra nåt ihop. Och så sticker du bara? Hur gick det här till egentligen?”
”Snälla Elias, måste vi verkligen älta det här? Kan du inte bara låta mig gå?”
”Vad då, älta? Jag har väl rätt att få veta, har jag inte det?”
Pernilla gick ut i hallen, väskorna tog hon med sig.
Elias undrade om hon hade fått plats med alla sina saker i de där väskorna. Han såg sig omkring, men kunde inte känna igen något som inte var hans. När han tänkte efter så insåg han att det mesta hela tiden hade varit hans. Pernilla hade inte haft så mycket mer än kläder, toalettsaker, ett par böcker och några skivor, och om man inte öppnade garderoben eller badrumsskåpet kunde man inte ens ana att det bodde mer än en person i lägenheten.
”Tänker du dra nu? Bara sådär”, frågade Elias.
Pernilla sa ingenting. Hon knäppte på sig ett par ballerinaskor och Elias såg att alla hennes andra skor var borta från skostället.
”Sluta nu, Elias. Gör inte det här värre än det är”, sa hon när hon lirkade loss lägenhetsnyckeln och la den på bordet.
”Det kan knappast bli så mycket värre”, muttrade Elias.
Pernilla tittade sig runt omkring i lägenheten en sista gång innan hon vände sig mot dörren. Elias rusade upp i sista sekund och greppade tag i hennes arm.
”Snälla. Gå inte. Kan du inte åtminstone försöka förklara”, bad han.
Pernilla såg rädd ut för ett ögonblick och Elias släppte snabbt taget om hennes arm. Det hade inte varit meningen att skrämma henne, han ville bara försöka förstå.
”Jag kan inte, Elias”, sa hon.
”Men snälla. Betyder inte det här vi har någonting för dig?”
Pernilla mötte Elias blick. Hon tvekade ett ögonblick innan hon öppnade munnen och när hon gjorde det ångrade Elias nästan att han hade frågat. ”Nej”, sa hon. ”Om jag ska vara riktigt ärlig, Elias. Och det verkar som om du inte tänker ge dig förrän du får ett svar. Visst, jag skulle kunna ljuga, men det skulle inte tjäna någonting till. Så jag säger som det är. Nej, det betyder ingenting. Jag tycker om dig, du är en juste kille, men mer än så är det inte. Jag var aldrig kär i dig. Jag behövde någonstans att bo och det kunde du erbjuda.”
Hon gav Elias ett sista ögonkast innan hon tog sina väskor och gick. Hon var ute genom dörren innan Elias ens hade hunnit förstå vad hon hade sagt.
Elias sjönk ner på golvet i hallen. Han satt där en lång stund innan han kom sig för att plocka upp telefonen. Han bläddrade igenom sina kontakter och stannade till slut på Julian.
”Hej, det är Elias”, sa han när Julian svarade. ”Kan du komma hit? Jag tror att Pernilla precis dumpade mig.”
Pernilla:
Det var inte det att jag inte gillade Elias, det gjorde jag, men jag gillade att han hade egen lägenhet mer än jag gillade honom som person. Det kanske låter kallt, men så var det. Min mamma hade precis träffat en ny snubbe och jag stod bara inte ut med honom. Han var väl inte elak och hon har helt klart haft värre, men det blev på något sätt trångt där hemma och jag kände mig inte välkommen. Att skaffa en egen lägenhet var inte möjligt, men lösningen kom i form av Elias och hans etta på Harvvägen.
När skolan var slut och vi hade tagit studenten lämnade jag Elias. Det var bestämt sedan länge, jag hade bara inte invigt Elias i de planerna. Tanken var att jag skulle passa på när han inte var hemma. Han skulle och fika med några kompisar och jag hade redan börjat förbereda min packning. Jag hämtade ett par väskor hemma hos mamma och packade det sista. Jag hade inte tänkt säga något. Jag hade tänkt lämna Elias med några tomma ord på en bit papper och inte berätta sanningen. Tyvärr blev det inte så. Elias kom hem tidigare än beräknat och det slutade med att jag sa precis vad jag kände. Det var inte så lyckat.
Det hände att jag tänkte på Elias sen efteråt. Jag hade på något sätt bortsett från möjligheten att han skulle bli sårad. Jag trodde att han också tänkte att det vi hade var tillfälligt på ”kul-medan-det-varar-stadiet”. Det visade sig att jag hade haft fel. Och den biten ångrar jag, att jag gjorde honom illa. Idag hade jag aldrig gjort så, idag hade jag inte utnyttjat någon på det sättet. Speciellt inte någon som Elias.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar