Sammandrag: Berättelsen om Elias, från början. Del 1. Födelsen.
Hela serien: 1 – 2 – 3 – 4 – 5 – 6 – 7 – 8 – 9 – 10 –11
Elias Gunnar Larsson – Elias efter den finske nationalskalden Elias Lönnrot som hans pappa var så förtjust i, Gunnar efter morfar – föddes den 27 mars på BB i Staden. ”Midsommarbarn” brukade hans föräldrar skämta, men nog var det mer än bara ett skämt. Elias hade faktiskt blivit till på självaste midsommarafton; på en fest, i en stuga ute på landet, efter såväl sill och färskpotatis och nubbe och till och med dragspelsmusik och dans runt stången.
Elias pappa hette Hans, men kallades sällan annat än Hasse. Han var 24 år när Elias föddes och hade precis avslutat andra året på läkarlinjen. Elias mamma hette Gunilla och hon och Hasse hade lärt känna varandra via gemensamma bekanta. Gunilla pluggade också till lärare, men hon hade precis avslutat sitt tredje år, trots att hon var ett år yngre.
Innan den där midsommaraftonen, då Hasse och Gunilla uppenbarligen hade blivit rätt intimt bekanta hade de bara setts några enstaka gånger. De träffades egentligen inte så mycket efteråt heller, åtminstone inte förrän Gunilla insåg att hon var med barn. Efter påtryckningar från Gunillas familj, när det blev officiellt att hon väntade barn, gifte sig Hasse och Gunilla under en enkel ceremoni på Rådhuset, och de hade ganska precis flyttat ihop i en gemensam liten lägenhet när Elias föddes.
Elias mamma var tillbaka i skolbänken och skrev sin första tenta när Elias bara var tre veckor gammal. Hennes pappa, Elias morfar, var också läkare och han hjälpte henne att ta igen det lilla hon hade missat så att hon inte skulle behöva göra något studieuppehåll. Det var onödigt om det skulle påverka hennes studier, menade han, och betalade så att en barnflicka tog hand om Elias så att både Hasse och Gunilla skulle ges möjlighet att avsluta sina studier utan problem. De nyblivna föräldrarna tyckte att det kändes märkligt att någon annan skulle ta hand om deras barn, men de var tacksamma för all hjälp de kunde få.
Gunnar – Elias morfar:
När Gunilla kom till mig och berättade att hon var gravid besannades en av mina värsta farhågor. Jag hade varit orolig för detta under flera år – både när det gällde Gunilla och hennes syster. Jag hade väl dock trott att det snarare skulle vara Birgitta som skulle hamna i den situationen och inte Gunilla. Birgitta var den som fortfarande slarvade runt, Gunilla hade alltid varit den ordentliga.
Som om det inte var nog visade det sig att Gunilla knappt kände fadern till barnet. Jag borde väl ha varit glad att hon över huvud taget visste vem det var, men jag blev besviken över att hon inte hade haft vett att hålla på sig, eller åtminstone skydda sig om det nu var tvunget att de skulle vara intima. Tursamt nog visade sig den unge mannen vara tillräckligt ansvarsfull för att ta på sig faderskapet. Han gick även med på att gifta sig så att barnet inte skulle behöva födas utanför äktenskapet. Jag vet att det blir allt vanligare att folk får barn utan att vara gifta idag, men det betyder inte att jag behöver tycka om det.
Det är tur att Gunilla är en flicka med huvudet på skaft i övrigt. Jag ville inte att det här lilla misstaget skulle påverka mer än nödvändigt så jag ordnade så att hon skulle kunna tentera av det hon missade när hon var hemma med pojken när han var nyfödd och hon klarade sina tentor med bravur. Hon var envis till en början och menade att hon och Hans själva skulle ta hand om sonen, men snart gick hon med på att låta mig ordna med hjälp. En av sköterskorna på kliniken har en dotter som är utbildad barnskötare och hon hade lämpligt nog ingen anställning just då så jag betalade henne för att vara barnflicka åt pojken så att Gunilla och Hans kunde fortsätta sina studier.
Om jag hade haft något att säga till om saken hade jag helst sett att det inte hade blivit så här, men nu är det ju så och jag måste ju erkänna att den lilla parveln faktiskt är bedårande söt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar