Sammandrag: Del 5: Elias börjar ta pianolektioner.
Hela serien: 1 – 2 – 3 – 4 – 5 – 6 – 7 – 8 – 9 – 10 –11
Elias hade alltid älskat musik. När han var riktigt liten hade hans mamma ofta sjungit för honom. Senare, när de hade flyttat till huset hände det att hon spelade på den stora flygeln som stod i vardagsrummet. Elias älskade de stunderna. Han brukade få sitta bredvid henne på pianopallen. Och andra gånger, när hon spelade utan honom, brukade han smyga in och lägga sig på golvet under flygeln. Han låg där och njöt av musiken som hans mamma skapade; han tyckte att det var magiskt.
Så när den kommunala musikskolan hade varit på besök i skolan och informerat om sin verksamhet gick Elias entusiastiskt hem till sina föräldrar och lämnade över ansökningsblanketten så att de kunde skriva på. Han hade redan fyllt i alla uppgifter med sina kantiga bokstäver och allt som saknades var målsmans underskrift. Hans engagemang gjorde att föräldrarna inte protesterade även om de tänkte att Elias troligtvis skulle tröttna efter några veckor.
Men Elias tröttnade inte. Han fortsatte outtröttligt att gå på lektionerna vecka efter vecka, och han tränade tålmodigt på sina skalor och läxor varje dag. När hans lärare föreslog att han kunde ta två lektioner i veckan blev Elias bara glad. Han tyckte så mycket om att spela och han ville helst göra det hela tiden. Han tog till och med själv bussen in till stan för att gå på lektionerna. Hans föräldrar hade varit tveksamma till just den biten först, men det underlättade för dem att inte behöva ta ledigt från jobbet för att skjutsa honom eller ordna med någon annan som kunde göra det.
Musiken blev nästan som en kompis för Elias. När han blev för gammal för att gå hos dagmamman och fick gå hem själv efter skolan blev det mindre ensamt om han satt en stund och spelade medan han väntade på att Ole skulle bli klar med läxorna så att de kunde leka. Han kunde inte förstå de kompisar som tröttnade och som slutade på musikskolan efter bara ett par terminer, för honom var det veckans höjdpunkt att få komma dit och lyssna och titta på när Rasmus visade honom något nytt.
Rasmus – Elias pianolärare:
Innan jag började arbeta som pianolärare hade jag någon slags vision om att jag skulle få arbeta med musikintresserade barn och hjälpa till att utveckla deras talanger. Istället handlade det många gånger mer om att försöka stötta barn vars föräldrar mer eller mindre hade tvingat dem att börja spela. Så många ointresserade barn som försökte uppfylla sina föräldrars krossade drömmar passerade genom min dörr. Vissa gånger gjorde det ont att se hur de här barnen vecka efter vecka fortsatte att komma på sina lektioner när det var så uppenbart att de inte ville vara där. En del föräldrar hade svårare att se sanningen än andra, och ibland hjälpte det inte ens att jag försökte säga det till dem.
Elias var annorlunda. Jag minns hans första lektion. Jag minns hur jag öppnade dörren och såg en liten, ljuslockig pojke sitta väntrummets soffa och nästan hoppa av förväntan. Hans ögon glittrade och han sken upp som en sol när jag ropade hans namn. Man skulle ha kunnat tro att jag hade erbjudit honom obegränsat av godis eller flera veckors extra sommarlov (även om jag senare lärde mig att i den pojkens fall hade extra sommarlov snarare varit en bestraffning än en belöning). Jag kunde inte låta bli att tänka på mina egna pojkar där hemma. De spelade visserligen alla något instrument, men även om de inte hörde till den plågade sorten så var de inte speciellt entusiastiska. Om det inte var för att de ständigt tävlade med varandra, är jag säker på att tvillingarna hade gett upp för längesen. De andra hade kanske stått ut ett tag till, men det gjorde nog mycket att de pushade på varandra.
Medan jag bytte några ord med Elias mamma som var med honom slog han sig ner på pianopallen. Det såg ut som om det kliade i fingrarna på honom för att få sätta dem på tangenterna. Och när jag väl började visa honom hur han skulle göra lyssnade han noggrant på allt jag sa. Han lärde sig direkt och han hade en känsla för musik som jag sällan ser. Det var inte långt ifrån att han hade absolut gehör; det var lätt för honom att spela, och jag tror att det var det som gjorde att han också tyckte om det.
Det var klart att entusiasmen inte alltid var på topp. Periodvis gick det sämre och det fanns annat som upptog Elias intresse, men fortfarande, än idag så många år senare, har jag nog inte träffat på någon mer hängiven elev. Jag kan komma på mig själv att tänka att det är synd att han inte satsade mer på musiken, jag är övertygad om att han hade kunnat gå långt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar