Sammandrag: Del 6: Elias föräldrar skiljer sig.
Hela serien: 1 – 2 – 3 – 4 – 5 – 6 – 7 – 8 – 9 – 10 –11
Båda hans föräldrar var hemma när Elias kom hem från skolan den där eftermiddagen, och redan där borde han ha blivit misstänksam. Varken herr eller fru Larsson brukade vanligtvis komma hem innan det mörknade, ens under sommarhalvåret, och de var aldrig hemma när han kom hem från skolan. Mat brukade han fixa själv, kylen var alltid välfylld, eller så åt han hos någon kompis, oftast hemma hos Ole där middagen stod på bordet kl. 17.30 varje dag, året om.
Elias slängde som vanligt skolväskan på golvet i hallen (Elias! Ta med väskan in på ditt rum, är du snäll.). Han sparkade av sig skorna och slängde jackan ovanpå i en fin, liten hög (Elias! Häng upp jackan på en galge, är du snäll.) Elias himlade med ögonen och suckade matt. Ibland föredrog han nästan när föräldrarna inte var hemma. Även om det kunde bli väldigt ensamt i det stora huset. Tomt. Och mörkt. Och faktiskt lite läskigt ibland. Men det var ingen som tjatade på honom. Han kunde göra som han ville. Som att äta chokladpudding till mellanmål och titta på teve innan han gjorde sina läxor. Eller inte göra läxorna alls och spela piano hela dagarna. Eller bygga en koja åt sig själv under den svarta flygeln där han kunde krypa ihop och läsa böcker i timmar. Där världen var lite minde, lite mer lätthanterlig och inte så ensam.
Istället för att som vanligt gå raka vägen och sätta sig vid flygeln gick Elias ut i köket där hans föräldrar verkade befinna sig. Den här dagen var det blanka designerbordet i familjen Larssons nyrenoverade kök överbelamrat med mat. Nybakat, men troligtvis inte hembakt, bröd och mängder av pålägg – inklusive Tartex som Elias hade tjatat om i flera veckor eftersom han, till sina föräldrars förtret, hade fått för sig att bli vegetarian (Är du inte för ung för det? Får du verkligen i dig allt du behöver?).
”Sätt dig ner, Elias”, sa pappa Hasse när Elias blev synlig i dörröppningen.
Det räckte med en blick på föräldrarna för att Elias skulle förstå att det var något i görningen.
”Ja, du kan väl sätta dig”, sa mamma Gunilla och hon hade någon slags orolig min som inte klädde henne. Munnen som oftast log var ihopdragen till ett smalt streck, ögonen såg ledsna ut och Elias kunde se att hon var alldeles mörk under ögonen. Det lockiga håret som alltid var tämjt i en elegant knut dansade vilt omkring henne och skapade en illusion av att det här egentligen var en avslappnad morgonscen, en familjefrukost, vilket Hasses orakade ansikte och ostrukna skjorta förstärkte. Elias kunde inte låta bli att känna det som om han hade hamnat i någon slags twilight zone.
”Ta ett wienerbröd, Elli-gubben”, sa Gunilla. ”Det är dina favoriter.”
Det var något i hennes ton som fick Elias att ana oråd, och han hann knappt sätta sig ner innan hans pappa öppnade munnen och bekräftade Elias misstankar om att något var fel.
”Vi – jag och din mamma – ska skiljas”, sa Hasse.
Elias tittade på sina föräldrar som om de var främlingar. Och just precis då var de kanske det. Elias sa ingenting och föräldrarna tittade nervöst på varandra.
”Vad som än händer så ska du veta att vi fortfarande älskar dig lika mycket”, sa Gunilla.
”Ja, det här har ingenting med dig att göra”, sa Hasse.
Det var just precis i det ögonblicket som Elias slutade tro på kärnfamiljen. Han reste sig upp och sa: ”Jag drar till Ole.”
”Men vi måste ju prata om det här”, protesterade Hasse.
”Ja, vi behöver bestämma hur vi ska göra. Var du vill bo och så.”
”Jag vill bo här”, sa Elias. ”Och om det inte är möjligt spelar det ingen roll. Bestäm ni så kan vi väl göra om det här när allt är klart. Hej då så länge.”
Elias struntade att ta på sig någon jacka. Han hoppade i ett par gympadojor och halvsprang de futtiga metrarna hem till Ole. Han ringde på som så många gånger förr och när Ole öppnade kändes plötsligt allt så mycket bättre igen.
”Tja!” sa Ole. ”Hur är läget?”
”Mina föräldrar ska skiljas”, svarade Elias.
”Okej. Jag är två banor från att spöa slutbossen i Super Mario, vill du vara med?”
”Ja, det är klart”, sa Elias. Och så var det inte mycket mer med det.
Gunilla:
Det var inte ett lätt beslut, det där med skilsmässan, men jag kände inte att jag hade något annat val. Jag menar, jag och Hasse var så unga när vi träffades. Han var så stilig och jag var förälskad, men vi hade kanske aldrig hängt ihop om jag inte hade blivit med barn.
Det är inte det att jag ångrar någonting. Jag älskar Elias över allt annat och han är ju troligtvis det enda barn jag kommer få. Det blev aldrig av att vi skaffade något syskon; vi hade fullt upp med våra studier och sen fick vi jobb och det tog ju mycket tid. Det var fullt tillräckligt att försöka få tid till att vara med Elias, fler barn var uteslutet de första åren. Och sen rullade det liksom bara på och nu tänker jag att jag är för gammal. Visst finns det de som är över fyrtio när de får barn, men jag känner inte riktigt att jag vill börja om. Dessutom måste jag ju i så fall hitta någon att skaffa barn med och just nu är det inte aktuellt. Jag vill satsa på mig själv nu.
Jag har visserligen min utbildning och min karriär, men det är på något sätt som om jag alltid har stått i skuggan av Hasse. Även om jag många gånger hade bättre resultat än honom på tentorna och faktiskt har haft högre lön de senaste sju åren så är det han som får den mesta uppmärksamheten. Jag vet inte, men jag tror att det är för att han är man. Det brukar bli så, att mannen syns och frun bara är fru. Trots att jag är en minst lika bra läkare som han!
Jag tror att det är lite därför som jag kände att jag ville skiljas. Jag vill stå på mina egna ben, vara en egen person, inte bara Hasses fru som också råkar vara läkare. Det är bara ett par månader sedan jag flyttade från huset, men det känns redan så mycket bättre. Det känns verkligen som om jag fattade rätt beslut. Jag funderar på att ta tillbaka mitt gamla flicknamn också. Jag är trött på Gunilla Larsson. Att bli Gunilla Söderström igen skulle bli som att börja om på något sätt. Jag är bara lite orolig för vad Elias ska tycka. Jag vill inte att han ska tänka att jag vill separera mig från honom också. Det är illa nog att jag inte bor med honom längre.
Om det var ett enkelt beslut att flytta från Hasse var det desto svårare att lämna Elias. Men det här jobbet här i Helsingborg var för bra för att tacka nej till när tillfället nu dök upp och jag vet att Elias har det bra där han här. Visst kan jag ibland känna att jag skulle ha velat att han skulle flytta med mig istället, och det kommer jag förmodligen känna ännu mer längre fram, men jag ville inte dra upp hans rötter. Det kändes viktigt att han skulle ha någon stabilitet kvar. Men visst känns det tufft att veta att jag förmodligen bara kommer träffa honom varannan helg.
Jag ser så mycket av mig själv i Elias. Och inte bara till utseendet, även om det är slående att han har ärvt mina ostyriga lockar och gröna ögon. Vi är lika även till sättet. Jag var också en tänkare när jag var ung; lite rebellisk var jag också till min fars stora förtret även om Birgitta alltid har varit värst. Hade jag inte blivit med barn hade jag nog inte gått i pappas fotspår trots allt. Jag var faktiskt på väg att hoppa av läkarlinjen. Jag spelade i ett band och min största dröm var att satsa på musiken, det tror jag inte att Elias ens vet. Men pappa pressade på och tvingade mig mer eller mindre att välja; antingen gör du abort, sa han, eller så går du klart utbildningen.
Det fanns bara ett val. Och även om jag ibland kan fundera på hur livet hade varit om det hade varit annorlunda så ångrar jag mig inte. Det är bara det att jag tänker att livet måste få innehålla mer än det har gjort de senaste tio-femton åren. Jag är inte ens trettiofem och jag vill inte riskera att sitta där när jag är femtio och vara bitter över allt det där jag inte gjorde. Jag ångrar inte tiden med Hasse, men vi är färdiga med varandra nu; det är dags att gå vidare. Det är dags för mig att satsa mer på mig själv igen, och jag tror faktiskt att det också kommer göra mig en bättre mamma, även om jag inte kommer vara det aktivt lika ofta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar