Sammandrag: Del 3: Elias upptäcker orättvisor.
Hela serien: 1 – 2 – 3 – 4 – 5 – 6 – 7 – 8 – 9 – 10 –11
När Elias fyllde fyra år firades det med stort kalas. Hela släkten var inbjuden och alla hans kompisar från dagis och deras föräldrar. Och så Ole och hans familj så klart. Det var tårta och gratulationer och presenter, och så mycket uppmärksamhet åt den nyblivna fyraåringen att han till slut helst hade lust att gömma sig under flygeln i vardagsrummet eller stänga in sig på sitt rum.
Efter ett tag lugnade det ner sig och barnen släpptes fria att leka på egen hand. Några höll sig med sina föräldrar, men de flesta följde med in på Elias rum. Elias var lite besvärad av hur en del barn lekte med hans saker; han tyckte att de lekte fel, men han sa ingenting för de var ju hans gäster och man ska vara snäll mot sina gäster hade han fått lära sig.
De byggde med klossar. Det blev inte riktigt lika fint som när det bara var Elias och Ole som byggde, men Elias antog att det var okej. Efter ett tag la han märke till att Anna inte var med och byggde så mycket utan mest satt och skruvade på sig besvärat. Elias lekte inte så ofta med Anna, hon brukade mest klättra och det tyckte han inte var så roligt, men han tänkte att han kanske borde fråga om något var fel.
”Vill du inte vara med och bygga?” frågade han. ”Jag har inget klätterträd, men det kanske går att klättra på byrån om du vill.” Han trodde egentligen inte det, men ville försöka verka hjälpsam och komma med förslag på vad hon kunde göra om hon inte ville bygga med klossar.
Anna suckade tungt och såg ganska sur ut. ”Jag hatar klänning”, sa hon. ”Det är inte roligt att ha det.”
”Jag tycker den är fin”, sa Elias. För det tyckte han. Redan när Anna tog av sig jackan i hallen hade han tänkt på hur orättvist det var att han skulle ha en tråkig vit skjorta och mörkblå, stela byxor när Anna fick ha en så fin klänning. De andra flickorna hade också klänningar, men Annas var finast, den hade till och med paljetter som glänste.
”Du kan få den”, sa Anna buttert.
Elias tittade förvånat på Anna. ”Är det säkert?”
Anna nickade. ”Jag vill inte ha den. Den kliar.”
”Men–” började Elias.
Anna såg besviken ut. ”Jag skulle inte sagt det. Nu vill du inte heller ha den.”
”Jo, jo! Men vad ska du ha på dig?”
”Vi kan byta! Jag kan ta dina kläder.”
Elias tittade på sin tråkiga skjorta och trista byxor och kunde inte förstå hur Anna kunde vilja ha dem, men han nickade och började knäppa upp knapparna medan Anna drog klänningen över huvudet. De var ungefär lika stora och det var inga problem för dem att ha varandras kläder. Elias granskade kalasbyxorna en stund, men bestämde sig till slut för att hoppa över dem. Han hade ändå inte tänkt gå ut och det var tillräckligt varmt inomhus för att vara barbent.
Barnen fortsatte snällt att leka och lekte tills Elias mamma kom och sa att det var dags för fiskdamm. Först la hon inte märkte till att Elias och Anna hade bytt kläder, men när alla barnen entusiastiskt började springa ut mot hallen såg hon det. Och sen såg alla andra vuxna det också.
”Unge man”, sa Elias morfar. ”Vad är det där?”
Elias tittade förvånat på honom. Kunde inte morfar se det? ”En klänning”, svarade han.
”Och varför har du klänning på dig, om jag får fråga?”
Elias förstod inte varför morfar såg så arg ut. Anna hade ju sagt att han fick klänningen, han hade ju inte tagit den utan lov. Han tittade sig omkring och såg att alla de vuxna också tittade på honom. Det var bara morfar som såg arg ut, men några skrattade och både mormor och hans mamma såg bekymrade ut. Elias la trotsigt armarna i kors.
”För att den är fin”, sa han. Det var ju därför han hade velat ha den. Varför kunde han inte få ha något som var fint?
Spridda fniss hördes bland de övriga vuxna, men morfar såg om möjligt ännu argare ut.
”Ta genast av dig den.”
”Varför det?”
”För att pojkar inte har klänning på sig.”
”Varför det?” frågade Elias igen.
”Var inte så uppnosig”, sa morfar. ”Det bara är så. Gå nu och ta av dig klänningen och sätt på dig dina vanliga kläder.”
”Det kan jag inte.”
”Vafalls? Det är klart att du kan.”
”Nä, för vad ska då Anna ha på sig.”
Morfar vände sig och såg att Anna, som stod intill Elias, mycket riktigt var iklädd Elias kläder.
”Se så”, bröt Elias mamma in. ”Ni får helt enkelt byta tillbaka.”
Elias öppnade munnen för att protestera, men blicken hans mamma gav honom fick honom att ändra sig. Han böjde ner huvudet i nederlag och lät henne sjasa honom och Anna tillbaka in på rummet för att byta kläder igen. Han gav Anna ett urskuldande ögonkast och hoppades att hon skulle förstå att han inte skulle göra det här om han hade något val. Anna log ett snett leende och det verkade som om hon gjorde det.
Birgitta – Elias moster:
Jag hade ju varit mycket med Elias. Det första året hade pappa anställt en barnflicka åt Hasse och Gunilla, men när Elias var ett år ungefär hade han fått plats på dagis och det var i den vevan som jag började sitta barnvakt åt honom. Jag visste inte riktigt vad jag skulle bli, jag visste bara att jag inte skulle gå i pappas fotspår som Gunilla, så jag läste en del strökurser på universitetet efter studenten. Genom att hjälpa till med Elias tjänade jag lite extra pengar att dryga ut studielånet med. Jag vet egentligen inte hur Hasse och Gunilla hade råd att betala både mig och dagisplatsen, de pluggade ju också, men jag antar att pappa hjälpte till med det ekonomiska.
Elias var ett litet charmtroll redan från början. Det var som om han förstod att omständigheterna kring hans intåg i världen var sådana att han var tvungen att vara ett extra bedårande barn för att bli accepterad. Han lyckades verkligen. Till och med pappa, som hade varit så upprörd över hela historien med Gunillas graviditet, avgudade Elias. Jag kan inte direkt påstå att jag inte förstod honom. Elias var som sagt hur charmig som helst. Han var söt som socker med sitt kerubliknande utseende och redan från början var han ett väldigt snällt barn.
Det var aldrig något besvär att passa Elias. Visst kunde han kinka och bråka, precis som alla andra barn, men det var sällan svårt att övertyga honom att göra det han skulle. Lirka och locka fungerade inte alltid, men om vi förklarade för honom varför han skulle göra något så gjorde han ofta det. Ibland tänkte jag att han var för smart för sitt eget bästa.
Hasse och Gunilla jobbade väldigt mycket. De första åren pluggade de precis som jag, men deras studier var mer krävande än mina, och ärligt talat hade de nog inte så mycket tid för Elias. Det var tur att vi var många andra som engagerade oss. Både mamma och pappa passade Elias mycket, och även Hasses föräldrar och syskon var väldigt delaktiga. Elias behövde aldrig känna sig ensam och oälskad, tvärtom, det fanns så mycket kärlek för den ungen att det hade räckt till minst ett par till!
Jag försökte hitta på roliga saker med Elias. Jag lät honom bestämma, och han tyckte speciellt mycket om när jag tog med mig gitarren och spelade för honom. Han var väldigt förtjust i att sjunga, jag tror att Gunilla sjöng en del med honom även om hon annars inte höll på så mycket med musiken längre.
När jag såg Elias i sin kompis klänning den där gången på hans kalas blev jag inte förvånad. Han tyckte om att klä ut sig och hade en väldigt rik fantasi, och han gillade färg och form. Jag brukade tänka att han mycket väl skulle kunna hamna på teatern någon gång i framtiden. Det var bara så tråkigt att det behövde bli en så stor grej av det där med klänningen. Elias var van att vara i centrum och hade fått lära sig att han kunde bli vad han ville. Jag minns hur tydligt det var att han inte kunde förstå varför han inte kunde få ha den där fina klänningen på sig. Jag tror att de färgglada kläder han så ofta valde så snart han själv kunde styra lite mer själv var en protest mot de trånga normer som han fick se den gången. Och jag tänker på hur stark han alltid har varit som har vågat strunta i de andras oförstående kommentarer och ogillande blickar.
Pappa var otroligt gammeldags många gånger. Han tillhörde en helt annan generation, han var en bra bit över fyrtio redan när Gunilla föddes och nästan femtio när jag föddes ett par år senare. Dessutom var han uppvuxen i en miljö med tydliga riktlinjer om hur man bör bete sig. Jag tror att hur gärna han än ville, så hade han svårt att acceptera Elias mer frimodiga stil, även om han bara var ett barn. Ibland tänker jag att det var tur att pappa dog innan Elias träffade Johannes, jag vet så klart inte säkert, men jag misstänker att han inte skulle ha gillat det. Elias var hans ögonsten, sonen han aldrig fick, och jag tror att han hade haft svårt att smälta vad jag tror att han skulle ha uppfattat som omanligt. Då är mamma åtminstone mer accepterande även om det tog ett par år innan hon slutade fråga efter ”den där Johanna som Elias har ihop det med”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar