Andreas ber om ursäkt

Titel: Andreas ber om ursäkt
Karaktärer: Andreas, Ville, Robert, Markus
Ordantal: ca 2000
Sammandrag: Det har gnagt i Andreas samvete under många år, men nu är han äntligen redo att be om ursäkt.
Bakgrund: En helg med grabbarna

 

Det hade gnagt i hans samvete under alla dessa år, det där som hade hänt. Han visste inte riktigt varför han hade gjort det. Kanske var det för att han hade haft svårt att erkänna att han var den han var som det hade kunnat hända.  Kanske var det för att det hade hänt som han hade haft så svårt att erkänna att han var som han var.

Han hade vetat det redan då. Att han var sån. Onormal och fel. Han hade fortfarande svårt att säga det. Då hade det varit en omöjlighet att ens tänka det. Att han var gay. Bög. Homo. Fjolla. Fikus. Stjärtgosse. Akterseglare. Och att då se Markus, hans lillebror, göra det där han hade gjort med Sebastian hade gjort allting så verkligt. När han såg vad de gjorde, även om det mest verkade vara en lek för dem, så hade det inte längre gått att blunda.

Under alla år hade Andreas hoppats att det skulle gå över. Först hade han försökt att inte tänka på det alls. Men det hade inte fungerat, speciellt inte när han började gymnasiet och lärde känna Micke. Micke som var bög och som inte bara verkade acceptera det utan som nästan verkade stolt över vem han var. Det var både läskigt otäckt och otäckt spännande på samma gång.

Det värsta var att Micke alltid var så trevlig. Trots att han var bög. Och Andreas började tänka rätt mycket på honom. Det gick så långt att han till och med tänkte orena tankar. Dåliga, förbjudna tankar, och han kunde inte stoppa det. Tankarna bara kom när han minst anade. Oftast när han låg hemma i sängen på kvällarna. Speciellt när han hade en hand innanför kalsongerna som kramade sin hårda kuk. Den var inte hård så länge efter det och Andreas använde många meter toapapper för att torka bort spåren efter de stunderna.

Först hade Andreas blivit arg. Han tänkte att det var Mickes fel alltihop. Att det var Micke som smittade honom med sin bögighet. Fast innerst inne visste Andreas mycket väl att han hade varit bög redan när Micke bara var ett namn i skolkatalogen och någon han såg i skolans korridorer ibland. Och om han nu skulle vara det kunde han väl lika gärna vara det ordentligt.

Andreas kysste Micke första gången på en klassfest en bit in på terminen första året på gymnasiet. Han hade supit sig modig och drog med sig Micke ut i trappuppgången så att ingen skulle se dem. Och det var precis så underbart som han hade hoppats på. Så underbart att han hatade sig själv efteråt. Han skämdes över hur rätt det hade känts. Men han kunde inte heller få nog. Det var som om något hade slagit rot i honom och inte slutade växa. En längtan efter det mest förbjudna.

Andreas och Micke blev ihop kort därefter. De var tillsammans i två år och Andreas berättade inte om förhållandet för någon. I två år levde han ett dubbelliv. I skolan och med familj och vänner var han sitt vanliga, normala jag. Tillsammans med Micke var han bögen som gjorde bögiga saker i hemlighet. Det värsta var att han inte visste vilket liv han tyckte bäst om. Han tyckte om att vara omtyckt och duktig i skolan. Någon som folk accepterade och som det gick att se upp till. En normal kille, med normala intressen och normala vänner. Men hur kunde han inte tycka om stunderna med Micke? Stunder av kärlek och obeskrivlig lycka. Heta stunder med fysisk närhet och tillfredsställelse som fick dem båda att glömma allt annat. Andreas älskade att vara den person som han blev när Micke såg på honom med kärlek i blicken. Problemet var att han älskade att vara den person som han var när Micke tittade på honom med ledsna hundögon, sorg och förtvivlan också. Och han kunde inte hitta ett sätt att kombinera dessa två.

Det hade inte varit en perfekt lösning att vara i ett förhållande som ingen fick veta om, men Andreas hade ändå blivit förvånad när Micke precis innan deras tvåårsdag ställde ett ultimatum. Micke hade sagt att han inte tänkte vara en hemlighet längre och att Andreas var tvungen att välja. Kom ut eller gör slut. Andreas valde det enda han kunde välja. Han valde det normala. Det hade varit ett enkelt val, men det hade ändå varit smärtsamt efteråt, betydligt svårare än vad Andreas hade räknat med. Han hade inte förstått hur mycket han behövde den delen av sig själv.

Efter förhållandet med Micke hade det dröjt flera år innan Andreas träffade någon annan igen. Han stängde av. Det var ingen idé. Varför leta efter något som han ändå inte kunde få? Det var ändå inte meningen. Det skulle gå över förr eller senare, eller hur? Andreas försökte träffa tjejer för att påskynda processen, men det fungerade inte. Han försökte träffa andra killar för att mätta hungern, men det fungerade inte heller.

När Andreas var 22 träffade han Ville. Ville var 19 och inte heller ute. Det passade bra. De delade hemligheten tillsammans och var överens om att vara försiktiga. Och det fungerade bra i tre år. Tre år av hemlighetsmakeri och kärlek gjorde livet enklare att leva trots att det var krångligt att smyga med det. Men så var de inte längre överens. Ville tyckte plötsligt att de skulle berätta. Han började tycka att det var jobbigt att ljuga. Han ville att de skulle vara ihop på riktigt. Och Andreas ställdes inför samma ultimatum som Micke hade gett honom. Kom ut eller gör slut. Och trots att smärtan från förra gången fortfarande var fastetsad i minnet valde Andreas samma väg ännu en gång och han blev ensam igen.

Andreas hade varit ensam i nästan fyra år när han träffade Robert. Andreas jobbade som brevbärare och Robert kom in på hans kontor som timvikarie. Efter bara två veckor frågade Robert om de inte kunde gå ut och ta en öl någon gång. Andreas tackade nej. Och Robert frågade igen. Och Andreas tackade nej igen. När Andreas tackade nej en tredje gång sa Robert rakt ut att han var intresserad av Andreas och hade fått uppfattningen att intresset kanske var besvarat och att han bad om ursäkt om han hade tolkat situationen fel. Andreas svar fastnade i halsen. För första gången var det omöjligt att få fram den där lögnen som förut hade kommit så naturligt. För första gången tänkte han att livet kanske inte behövde bli så som han hade trott. Andreas nej hade blivit ett ja. De hade gått ut tillsammans och Andreas hade följt med Robert hem efter krogen och han hade mer eller mindre blivit kvar där.

När Andreas och Robert hade varit ihop åtta månader blev det ännu en gång dags att ta ställning till om de skulle vara öppna med sitt förhållande eller gå skilda vägar. Skillnaden var att den här gången blev resultatet något annat. För första gången i sitt liv var Andreas trött på att leva ett dubbelliv. Han ville berätta sanningen och den första han ville berätta för var Markus, hans lillebror. Han ville be om ursäkt för det han hade gjort så många år tidigare och han hoppades att Markus skulle kunna förlåta honom.

Med darrande fingrar slog Andreas numret till Markus.

Markus svarade direkt. ”Tjena brorsan!” ropade han i luren. Han var någonstans med stök och stoj och Andreas började ångra att han hade ringt.

”Hej”, sa Andreas. ”Du, det var en grej som jag skulle behöva prata med dig om.”

”Visst. Nu med en gång eller?”

”Jo, om det går bra. Men inte över telefon.”

”Jag är nere på fiket med några polare, men jag kan komma hem till dig om du vill. Jag kan vara där om tjugo minuter.”

”Det blir bra. Vi ses då.”

Andreas hade vankat av och an under det korta telefonsamtalet med Markus, men nu satte han sig tungt ner i en fåtölj. Han la telefonen på bordet och begravde ansiktet i händerna. Tänk om Markus inte skulle förlåta honom. Tänk om han skulle hata Andreas när han nu berättade att han var bög. Tankarna snurrade och när Markus väl ringde på dörren var Andreas ett vrak.

Andreas hade en stor klump i magen när han öppnade dörren och släppte in Markus. Han vågade knappt titta på honom.

”Nu är jag här”, sa Markus. ”Vad var det du ville snacka om?”

”Sätt dig”, sa Andreas och pekade mot en av fåtöljerna i vardagsrummet.

Markus tittade misstänksamt på honom. ”Nu gör du mig nästan orolig. Vad är det som har hänt? Det är inget med morsan och farsan, va?”

Andreas skakade på huvudet. ”Nej, det är ingenting med dom. Dom är okej så vitt jag vet.”

”Vad är det då?”

Andreas pillade nervöst med en flik av nagelbandet. Han drog av den och det började blöda ymnigt.  Han stoppade fingret i munnen och grimaserade av den tunga, järnaktiga blodsmaken.

”Andreas? Hallå?” ropade Markus. ”Vad är det du ville prata om?”

Andreas drog ett djupt andetag och tog sats. ”Du vet Sebastian som du umgicks rätt mycket med förr?” började han. Han tittade fortfarande inte på Markus utan hade blicken riktad ner i golvet.

”Ja, vad är det med honom?”

”Du vet att ni– Att jag– Alltså, minns du att jag råkade komma hem tidigare från skolan en eftermiddag. Och jag såg er– Du och han. Och ni–”

Markus nickade fastän Andreas inte ens lyckades avsluta meningen. ”Jo, jag minns. Du kom hem och hittade mig med Sebastians kuk i min mun.”

Andreas ryckte till. Han tittade förskräckt upp. Han kunde inte förstå hur Markus kunde sitta där och prata så lugnt om det fruktansvärda som hade hänt.

”Det är ju evigheter sen”, sa Markus. ”Du kan ju inte fortfarande vara upprörd över det.”

Andreas tittade ner i golvet igen. ”Det var just det”, sa han tyst. ”Jag var nog inte riktigt ärlig den gången. Jag– Jag förklarade aldrig varför jag blev så upprörd. Det var så hemskt– Jag– Eller jag vet inte– Det–”

Orden fastnade i halsen och Andreas märkte hur han stakade sig. Till slut tänkte han att det var lika bra att bara säga det. Det där som han inte hade sagt till någon annan förut.

Andreas tog mod till sig och tittade rakt på Markus. ”Markus”, sa han. ”Jag är bög.”

Markus tittade bara på Andreas en kort stund innan han reste sig och gick fram till honom. Han la armarna om halsen på sin storebror och kramade honom hårt. Det var ovant, de brukade aldrig krama varandra, men det kändes skönt. Det var som om en sten föll från Andreas hjärta.

”Förlåter du mig för att jag var så dum den där gången?” frågade han.

”Det är klart att jag gör!” sa Markus. ”Det har jag gjort för längesen. Och jag är glad för att du äntligen berättar.”

Andreas tittade förvånat på Markus. ”Vad då ‘äntligen’? Vad menar du?”

Markus log. ”Andreas”, sa han. ”Jag har vetat att du var bög sen du var tolv och satt och dregglade över Kevin Costner i Robin Hood-filmen. Och jag fick det bekräftat när jag såg dig och Micke ha sex. Du är inte den enda som har råkat komma hem från skolan lite tidigare än vad som var planerat.”

”Och– Och det är okej?”

Andreas vågade knappt titta på Markus igen, men Markus gav honom en ny, hård kram.

”Det är klart att det är okej”, sa Markus. ”Du är min storebror och jag tycker om dig oavsett du är bög eller inte.”

De blev avbrutna av att det ringde på dörren. Andreas visste att det var Robert. Han hade planerat det så. Han hade planerat att Robert skulle komma medan Markus förhoppningsvis var kvar. Om allt hade gått åt skogen hade Robert kunnat trösta honom. Om han hade fegat ur hade Robert kunnat hjälpa till. Och om allt hade gått bra – vilket det hade – skulle han kunna presentera Robert för Markus.

”Då kanske du vill träffa min pojkvän”, sa han och gick för att öppna dörren. Han gick med lätta steg och kunde inte låta bli att le. För första gången på väldigt länge kändes livet plötsligt enkelt.