Jonte träffar Jesper

Titel: Jonte träffar Jesper
Karaktärer: Jesper, Jonte, Frasse, Tobbe, Oskar, Frida, Anton, Markus, Veronika, Stefan
Ordantal: 4780
Sammandrag: Jesper och Jonte blev kära i varandra till slut, men då hade de redan känt varandra ett tag. Så här gick det till när de träffades första gången berättat ur Jontes perspektiv.
Bakgrund: Party i Palatset och Kärleksjakten


Jonte hade lagt sig i sängen så snart han kom hem från skolan. Nej, det var inte helt sant. Först hade han dragit ner rullgardinen och satt på Nick Caves skiva ”No more shall we part” på repeat, sen hade han lagt sig i sängen. Han hade dragit täcket över huvudet och inte ens brytt sig om att klä av sig.

Och där hade han fortfarande legat ett par timmar senare när Markus hade klampat in. Markus sa att han hade blivit orolig när Jonte inte hade svarat när han ringde och som god vän gav det honom rätt att gå in hemma hos Jonte även om det inte var någon som öppnade när han knackade på. Jonte hade inte ens kikat upp från under täcket utan bara mumlat något ohörbart i kudden.

”Men du”, sa Markus. ”Där kan du inte ligga hela dan.”

”Det kan jag visst det”, sa Jonte och lyfte faktiskt på ansiktet så att Markus verkligen skulle höra vad han sa. ”Det ser du väl? Det går alldeles utmärkt.”

Han begravde ansiktet i kudden igen och försökte väldigt hårt att inte tänka på hur jobbigt det hade varit att se Veronika i skolan tidigare. Det hade gått elva dagar dagar, sju timmar och – Jonte lyfte på huvudet för att se de självlysande siffrorna på väckarklockan – 23 minuter sedan Veronika hade uttalat de där hemska orden. Det där om att hon inte tyckte att de borde vara tillsammans längre. Förmodligen hade hon rätt, hon hade oftast det, men Jonte hade bara inte trott att det skulle hända. Inte nu, kanske aldrig. Deras förhållande var kanske inte det mest perfekta, men Jonte hade på något sätt vant sig vid tanken på att det skulle vara för alltid. Och nu var det inte alls.

Markus satte sig på sängkanten bredvid Jonte. Han drog undan täcket.

”Upp med dig nu”, sa Markus käckt. ”Vi ska på fest du och jag. Oskar i bandet, Isaks brorsa du vet. Han ska ha inflyttningsfest i sin nya lägenhet. Värsta coola lägenheten är det också. Mitt i stan, så nära centrum att det nästan går att se ut över torget. Stor är den också. De är fyra som delar och den är bara så perfekt. Du måste hänga på.”

Jonte ryckte i täcket och försökte dra det över sig igen. ”Jag vill inte”, sa han trotsigt. ”Jag kan gå på nästa fest.”

”Kommer inte på fråga”, sa Markus bestämt. ”Du ska följa med mig på festen ikväll om jag så ska behöva dra dit dig i håret.” Han tog ett bestämt tag i Jonte hår för att visa att han menade allvar.

”Aj!” utropade Jonte och masserade skallen när Markus släppte taget igen.

Markus reste på sig när Jonte inte visade några tecken på att göra det. Plötsligt tystnade Nick Caves mörka stämma och det hördes ett rasslande och prasslande. En väska som öppnades och något som packades i den.

”Vad gör du?!” frågade Jonte och vände sig motvilligt om.

Markus var fullt koncentrerad på att dra ut Jontes alla cd-skivor ur hyllan och packa dem i sin ryggsäck. ”Jag tänker konfiskera din skivsamling om du inte följer med på fest. Ingen mer Nick Cave för dig. Eller något annat för den delen.”

Jonte blängde på Markus. ”Jag hatar dig”, sa han, men Markus bara flinade till svar.

”Det vet jag att du inte gör”, sa Markus glatt. ”Och du kommer tacka mig efteråt, jag lovar. Seså, in i duschen med dig och gör dig fin.”

”Fine”, muttrade Jonte. ”Men jag tänker inte anstränga mig.”

”Det behöver du inte”, sa Markus. ”Jag har fixat öl. Finöl från Systemet till och med. Stefan köpte ut. Och du behöver bara duscha, klä på dig och ta fram busskortet så kan vi åka sen.”

Jonte gav Markus ett sista ilsket ögonkast innan han klev in i duschen, men han sa ingenting för att protestera.

Tre kvart senare anslöt Jonte och Markus till den växande skaran festdeltagare som redan var på plats i Palatset. Och ytterligare ett par timmar senare var Jonte både fullare och gladare.

Jonte satt tillsammans med ett gäng andra runt köksbordet och lyssnade på Anton och som väldigt entusiastiskt berättade om någon kändis han hade sett på biblioteket och som tydligen hade frågat honom om han visste var teve-spelen stod. Jonte var bara sådär intresserad och tänkte att han kunde passa på att gå på toaletten. All den där ölen som Markus uppmuntrade honom att hälla i sig började göra sig påmind på mer än ett sätt.

Väluppfostrad som han var log Jonte mot de två killarna som stod vid diskbänken när han passerade dem. Vad han kunde minnas hade han inte hälsat på dem än, men han var inte säker. Det var mycket folk i den rymliga lägenheten och Jonte hade för länge sen slutat försöka lägga alla namn och ansikten på minnet.

Jonte gick på toa och bestämde sig sen för att gå en vända och kanske vara lite social med någon annan än de han redan kände. Han kikade in i vardagsrummet där dansen fortfarande var i full gång. På andra sidan dansgolvet stod Frida och pratade med ett par tjejer Jonte inte kände. Ja, han kände egentligen inte Frida heller. De hade bara pratat kort ett par gånger och hälsat som hastigast när Jonte och Markus kom till festen. Hon var en av de fyra som bodde i lägenheten. Men Jonte kunde tänka sig att lära känna henne. Hon var snygg. Så snygg att han nästan glömde bort Veronika och sin hjärtesorg när han tittade på henne. Det var bara synd att hon redan hade pojkvän. Hon var tillsammans med Oskar som Markus kände och enligt Markus var de väldigt kära i varandra.

Jonte skakade på huvudet. Det var ingen mening att ens tänka tanken. Frida var möjligtvis trevlig att titta på, men det skulle aldrig bli något. Han kunde lika gärna lägga ner så slapp han bli besviken. Han suckade och såg sig omkring i rummet. Det satt någon vid väggen intill dansgolvet. Var det inte en av killarna som han hade sett i köket tidigare?

I vanliga fall var Jonte av den blyga sorten, men någonting fick honom att gå fram till killen som satt en bit bort. Killen reagerade inte ens när Jonte stod intill honom så Jonte satte sig ner. Han log när killen tittade förvånat på honom och frågade om det var okej att han slog sig ner. Killen tittade på honom med ett blankt ansiktsuttryck och Jonte tänkte att han kanske ville vara i fred. Men precis när Jonte gjorde sig redo för att gå igen försäkrade killen honom om att det var okej att han satt sig bredvid honom.

Det var förvånande hur enkelt samtalet flöt på därefter. Jonte fick veta att killen vid hans sida hette Jesper och bodde i Grannstaden tillsammans med sin lillebror. Han jobbade som elevassistent och var ett par år äldre än Jonte, men åldersskillnaden var inte sån att den störde.

Efter en stund la Jonte märke till att tyget i Jespers kläder hade en ovanligt vacker lyster. Det såg ut som linne, men det var så slätt att det nästan måste vara något blandmaterial, tänkte Jonte. Han kom på sig själv att fundera så mycket kring det att han knappt hörde vad Jesper sa.

Till slut kunde Jonte inte hålla sig från att fråga om tyget, men innan han hade hunnit säga vad han ville ha sagt avbröt Jesper honom.

Jesper suckade och grimaserade. ”Jo, jag är bög”, sa han.

Jonte tittade på Jesper en lång stund och försökte komma på vad det hade med saken att göra. Han förstod inte riktigt. Och det enda han kunde få ur sig till svar var något om att det väl var bra, men att det inte var det han hade tänkt fråga.

Nu verkade det vara Jespers tur att bli förvånad. ”Okej”, sa han. ”Vad var det du ville veta då?” Han var ganska kort, men hans ton var mer nyfiken än otrevlig.

Jonte sträckte fram handen och strök över Jespers ärm. Han hann tänka att det kanske var en dum idé, men han hade inte kunnat låta bli. ”Jo, jag undrade”, sa han, ”är det äkta linne eller någon slags blandning?”

Jesper tittade på Jonte en kort sekund innan han började skratta. ”Den frågan hade jag inte räknat med”, svarade han och förklarade att han faktiskt inte visste.

Det slutade med att Jonte fick sin nyfikenhet stillad genom att han fick läsa på tvättrådslappen. Förmodligen borde han ha reagerat när Jesper lyfte på kjolen för att Jonte skulle kunna se, men ärligt talat så reflekterade han inte ens över det. Han var så fokuserad på att få se vad det stod att han inte la märke till att Jesper hade klänning förrän Jesper själv påpekade det. Och kanske var det för att han var full eller så var han bara modeskadad och det var rätt lite som förvånade honom.

Jonte tömde det sista i sin ölflaska. Den här kvällen hade blivit märkligare än han hade kunnat föreställa sig. Här satt han bredvid en kille som tydligen brukade klä sig i klänning och som dessutom var bög och det kändes helt okej. Jonte tänkte att han faktiskt inte stördes av varken det ena eller det andra. Han kände inga bögar sen tidigare, det närmaste var väl i så fall Markus som hade insett att han gillade både tjejer och killar, åtminstone att ha sex med. Ärligt talat hade nog Jonte innan alltid varit lite skrämd av tanken på att umgås med någon som var sån. De få han hade träffat hade mest fått honom att känna sig illa till mods. Det hade aldrig varit så här, som att prata med vem som helst. Vem som helst, fast kanske till och med lite trevligare än så.

”Jag ska nog gå och hämta en till”, sa Jonte och viftade med ölflaskan för att poängtera vad han menade. Han kände att han behövde en paus. Det snurrade i huvudet och det var inte bara alkoholen som var orsaken. ”Vill du ha något?” frågade han och insåg i samma ögonblick att han inte planerade att bara fly, han planerade att komma tillbaka också. Och på något sätt kände han sig bekväm med det beslutet. Och ännu mer bekväm när Jesper också verkade uppskatta att Jonte tänkte komma tillbaka.

Markus kom fram till Jonte när han var i köket och hämtade mer dricka.

”Hej du”, sa Markus och lutade huvudet mot Jontes rygg medan han kramade om honom lite halvt bakifrån. ”Du ser lite mindre deppig ut. Jag sa ju att det var en bra idé att gå på fest!”

”Mm”, sa Jonte. ”Du sa väl det.”

”Så du har trevligt?”

”Inte otrevligt i alla fall.”

Markus snurrade runt och ställde sig intill Jonte istället. Han flinade mot honom. ”Du har jättekul, erkänn nu.”

Jonte himlade med ögonen. ”Ja, ja, jag har haft riktigt kul hittills i alla fall”, sa han och tog tag i en vinflaska som passade in på Jespers beskrivning av vad som var hans.

”Har du gått över till vin?” frågade Markus förvånat. ”Är ölen redan slut?”

”Nä”, sa Jonte och viftade med ölflaskan han hade i andra handen. ”Vinet är inte till mig.”

”Åhå”, sa Markus. ”Du har hittat sällskap! Då förstår jag att du ser så nöjd ut. Berätta! Vem är hon? Är hon trevlig? Och viktigast av allt, är hon snygg?”

”Hon är en han och ja, han är trevlig och ja, han är snygg.”

Markus förbluffade min var tillräckligt för att Jonte skulle börja skratta. Han blinkade lurigt åt Markus och lämnade honom sen utan att förklara att han inte försökte förföra Jesper. För det försökte han ju inte.

”Jag hoppas att det här är rätt”, sa Jonte och sträckte fram vinflaskan som han hade hittat i köket till Jesper.

Jesper granskade flaskan och konstaterade att det nog var rätt, åtminstone tillräckligt rätt för att han utan dåligt samvete skulle kunna tänka sig att dricka upp innehållet. Om det nu var någon annans fick väl den personen ta hans istället.

Jonte frågade Jesper hur det kom sig att han hade hamnat på festen och Jesper förklarade att han var kompis med Tobbe, som också bodde i lägenheten. Jonte antog att det var den svarthåriga killen som han hade sett Jesper med, och Jesper sa att han och Tobbe var gamla klasskompisar och hade spelat musik ihop.

När Jesper frågade hur Jonte hade hamnat där tvekade han. Av någon anledning kände sig Jonte inte  pigg på att prata om Veronika, och han visste inte vad han skulle säga om han utelämnade den biten. 

Till slut sa han det bara. ”Min flickvän gjorde slut för ett par veckor sen”, sa han.

Det var inte helt sant, det hade inte gått riktigt två veckor än, men Jesper behövde ju inte veta att Jonte visste att det var exakt tolv dagar minus några futtiga timmar.

Jesper nickade medlidsamt. ”Det kan ju få vem som helst deppig”, sa han.

Och helt plötsligt var det inte alls lika jobbigt att berätta. Det var tvärtom faktiskt ganska skönt att få ur sig alla tankar som han hade malt de senaste dagarna. När Jesper frågade om Jonte hade spanat in någon på festen svarade han utan att tveka, fastän han blev generad. Det var bara det att Jespers min när Jonte pekade ut Frida fick Jonte att tänka att Jesper hade förväntat sig, eller åtminstone hoppats på, ett annat svar.

”Och du då? Har du spanat in nån? Eller du kanske redan är tillsammans med nån förresten?” frågade Jonte och hoppades att han inte skulle få sina misstankar bekräftade.

Det fick han. När Jesper väldigt kort svarade att han var singel och väldigt tydligt lät bli att svara på den första frågan förstod Jonte vad det betydde.

Helvete, tänkte Jonte. Allting hade varit så bra och nu  var det inte längre det. Nu var allt förstört.

Jonte kände att han borde säga något, men han visste inte vad. Nervöst rev han småbitar av etiketten på ölflaskan medan han febrilt försökte komma på något att säga. Det han till slut fick ur sig var inte mer än något förvirrat svammel.

”Det var inte meningen om jag–”, sa han. ”Jag menar. Du verkar vara en trevlig kille och så, men–”

”Men du är inte intresserad”, fyllde Jesper i.

Jesper sa att det var lugnt, men det var så uppenbart att det inte var det.

”Om jag hade varit bi eller gay hade jag–” försökte Jonte, men Jesper avbröt honom igen och sa att det kunde han inte veta.

Det som hade varit enkelt och lättsamt blev genast svårt och jobbigt. Jonte visste inte vad han skulle säga och när Jesper sa att han tänkte gå nickade Jonte bara och sa ett snabbt ”hej då”. Men det värkte i bröstet när han såg Jesper lämna rummet och även om han försökte le när Jesper vände sig om och tittade på honom var han övertygad om att hans leende inte nådde ögonen.

Jonte begravde ansiktet i händerna så snart Jesper var utom synhåll. Fan i helvete vad dum han hade varit! Jesper hade trott att han var intresserad, och var det så konstigt egentligen? De hade suttit där och pratat och skojat och – var väl Jonte tvungen att erkänna – flörtat med varandra. Han borde ha insett det tidigare, men det hade känts så bra. Han kunde inte förklara varför, men det hade känts rätt, helt enkelt. Varför kändes det så fel nu helt plötsligt?

Jonte övervägde att leta reda på Markus, men hann inte innan Markus själv dök upp.

”Hej kompis!” sa Markus och slog sig ner intill Jonte. Jonte kunde inte låta bli att tänka att det hade varit trevligare när Jesper hade suttit där, men viftade snabbt bort den tanken. ”Du ser ut som om du har sålt smöret och tappat pengarna. Vad händer?” frågade Markus.

”Inte mycket”, svarade Jonte.

”Och flörtandet?” Markus såg sig omkring som om han letade efter vem det var Jonte kunde ha flörtat med.

”Äsch”, sa Jonte. ”Alltså, jag snackade lite med en kille–”

Markus tittade på honom med lyfta ögonbryn. ”Ojsan, kajsan! Du menade allvar förut. Jag visste inte att du– Du vet–”

Jonte suckade. ”Det gör jag inte heller. Det var bara det–”

Markus höll upp händerna i en avvärjande gest. ”Det är lugnt om du gör det. Jag menar, jag är inte rätt person att döma. Det är okej med mig. Jag har full förståelse faktiskt.”

”Fast jag är inte sån. Gay eller bi eller vad det nu heter. Det var bara trevligt att prata med honom.”

”Okej”, sa Markus och lät som om han inte riktigt trodde på Jonte. ”Vem var det då?”

”Jesper heter han.”

”Mörkhårig, lång kille?”

Jonte nickade.

”Du vet att han är bög, va?” frågade Markus.

Jonte nickade igen. ”Och även om det inte var meningen tror jag att han trodde att vi flörtade.”

”För att?”

”För att han praktiskt taget sa att han hade spanat in mig och verkade besviken när jag inte sa detsamma.”

Jonte drog upp knäna och slog armarna om dem. Han kände sig nästan mer miserabel nu än han hade gjort innan de kom dit och han trodde inte att det var möjligt.

Markus tittade på honom en lång stund och sen gav han honom en örfil.

”Aj!” gnällde Jonte och gnuggade sin ömmande kind. ”Vad skulle det vara bra för?”

”Men det fattar du väl?” sa Markus. ”Man gör inte så! Man flörtar inte med någon om man inte är allvarlig.”

”Men jag flörtade inte med honom. Vi bara– Vi bara pratade.”

Markus blängde på honom. ”Ibland är du bara omedveten om dina egna handlingar så jag vet inte om jag tror på dig. Du är egentligen en smart kille, men du kan vara så seg vissa gånger.”

Jonte nickade. Han visste att Markus hade rätt. Han var seg ibland. Som det här med Veronika. Han hade inte fattat att de höll på att göra slut förrän hon sa det. Även om han nu så här i efterhand förstod att det bara hade handlat om formaliteter och att det egentligen redan hade varit över. Frågan var bara vem han skulle kunna lita på om han inte kunde lita på sig själv.

Markus reste på sig. ”Nej, här kan vi inte sitta”, sa han. ”Meningen med ikväll var att pigga upp dig, inte göra dig ännu deppigare. Kom så dansar vi!”

Jontes första reaktion var att protestera, men Markus var ihärdig och snart hoppade de runt på dansgolvet tillsammans med några andra hugade. Och Jonte fick väl erkänna att det var riktigt roligt, och om inte annat så fick det honom att glömma alla bekymmer ett tag.

Efter en stunds dansande lämnade Jonte dansgolvet för att gå på toaletten. Han kom dock inte så långt eftersom hans väg blockerades av två personer som stod i hallen med armarna om varandra. För sent, när han knackade den ena på axeln, insåg han att den ena av dem var Jesper.

”Å hej”, sa Jonte och log generat när han fick syn på Jesper. ”Det var inte meningen att störa. Jag behöver bara komma förbi. På väg till toaletten.” Han hörde själv att han svamlade.

”Det är okej”, sa Jesper. ”Du stör inte.”

Jesper och den andre killen släppte taget om varandra och flyttade sig så att Jonte skulle kunna passera. Jonte tänkte att han borde gå, men någonting gjorde att han inte kunde sluta titta på Jesper. Han såg så ledsen ut och det kändes som om det var Jontes fel.

”Hej”, sa den andre killen och räckte fram en hand. ”Jag är Tobbe. Jag är en av dom som bor här.”

Han frågade om det var Jonte som var kompis med Markus och Jonte nickade bekräftande. Han sa sitt namn och tackade för att han hade fått komma på festen. Ytterligare några fraser utbyttes, men stämningen var rätt tryckt.

”Nej, jag ska väl–”, sa Jesper och började gå mot dörren.

Av någon anledning som han inte riktigt förstod kände Jonte att han ville hindra Jesper från att gå. Han kände att han ville att Jesper skulle stanna. Men han tänkte att det var dumt att säga det så han sa bara att det var synd att Jesper redan skulle gå.

Det hjälpte inte och Jonte stod kvar i hallen och såg Jesper gå. Han lyfte handen i någon slags avskedshälsning och Jesper vinkade tillbaka och sen var han borta. Jonte kunde inte förstå varför det kändes så tomt.

När Jonte vände sig om stod Tobbe där och tittade på honom. Jonte tittade ner i golvet, mer generad än han kände att han borde ha varit. Han hade ju inte gjort något fel.

”Jag ska väl gå och se var Markus har tagit vägen”, sa Jonte. Han hade redan hunnit glömma bort att han hade varit på väg till toaletten när Tobbe och Jesper hindrade hans väg.

”Vänta lite”, sa Tobbe och tog tag i Jontes arm för att hejda honom. ”Först måste jag få iväg ett sms, men sen behöver du och jag prata lite så du stannar här.”

”Okej”, sa Jonte och kunde inte låta bli att känna sig fåraktig som inte ens försökte protestera.

Tobbe drog fram en mobiltelefon ur fickan. Han gjorde några knapptryckningar och hade knappt hunnit titta upp innan telefonen meddelade ett inkommande sms. Ett flin spred sig över Tobbes läppar när han läste vad Jonte antog var ett svar på det sms han hade skickat och han skrev snabbt ett nytt svar.

”Så”, sa han sen och stoppade ner telefonen i fickan igen. Det verkade som om han inte förväntade sig något svar den här gången.

Tobbe tittade på Jonte och Jonte fick anstränga sig för att hindra sig själv från att titta generat ner i golvet igen. Tobbes blick var så påträngande att det var som om den borrade sig in innanför huden på honom.

”Vad vill du med Jesper egentligen?” frågade Tobbe.

Frågan var mer oväntad än den förmodligen borde ha varit.

”Inget speciellt”, svarade Jonte.

Tobbes ögon smalnade. ”Inget bullshit nu”, sa han. ”Jag menar allvar. Det såg inte ut som ‘inget speciellt’ i mina ögon.”

”Men det är sant, jag vill inte något speciellt med honom. Vi pratade och det var trevligt, men inte mer än så”, sa Jonte. Och det var det ärligaste svaret han hade att komma med.

”Alltså. Jeppe har precis spenderat minst en kvart på mitt rum och gråtit ögonen ur sig”, sa Tobbe. ”Så något måste ju ha hänt. Frågan är bara vem som har missuppfattat vem. Jesper sa att du var straight, men du såg inte speciellt straight ut alldeles nyss när du spanade in honom.”

”Men jag är straight!” protesterade Jonte. ”Och jag spanade inte alls in honom!”

Som sömnadsintresserad kille hade han flera gånger blivit anklagad för att vara bög. De flesta kunde bara inte smälta att en vanlig kille gillade att sy. Men Jonte var inte bög. Han visste säkert att han inte var det. Han visste det då och han visste det nu.

Tobbe suckade. Han tittade på Jonte en lång stund utan att säga något och Jonte kände hur Tobbes granskande blick fick det att krypa i kroppen på honom.

”Fine”, sa Tobbe till slut. ”Jag hade hoppats att Jesper hade haft fel, men det verkar ju tyvärr inte så. Men det säger jag, du måste sluta leka med honom i så fall.”

”Jag leker inte. Vad menar du? Vad skulle jag ha gjort?”

Tobbe knep ihop med läpparna i en irriterad grimas. ”Om du inte fattar det så föreslår jag att det är dags för dig att öppna ögonen. Jesper är en juste kille. Och han förtjänar att du är juste mot honom. Inga lekar. Inga spel. Om du nu är så straight som du hävdar så hoppas jag att du är det även när du har fått några öl i dig.” Han petade Jonte i bröstet, ganska ilsket. ”Om du nu är så straight så betyder det att du inte ligger med honom, oavsett hur desperat du än må vara. Nu eller i framtiden. Han behöver någon som verkligen vill vara med honom och om det inte är du så håller du dig borta från honom. Förstått?”

Jonte svalde, men nickade. Han hade svårt att greppa vad som egentligen hände. Allt hade varit så bra när han hade suttit och pratat med Jesper. Och nu stod Jespers kompis och bad honom hålla sig borta från honom. Men Jonte hade ju aldrig ens tänkt något annat.

Det hade varit trevligt att prata med Jesper, det var inget tvivel om saken. De hade haft massor gemensamt och det hade bara flutit på, men det var också det enda. För Jonte var ju straight så varför skulle han vilja ligga med Jesper? Det här blev bara mer och mer bisarrt.

Tobbe la en hand på Jontes axel. Jonte tittade upp och blinkade ett par gånger. Det verkade som om Tobbe hade sagt något som Jonte inte hade hört.

”Ursäkta”, sa Jonte och han var inte säker på vad det var han bad om ursäkt för egentligen.

”Jag ville bara förtydliga att jag inte säger det här gör att vara elak”, sa Tobbe. ”Jag vill bara inte att min bästa vän ska bli sårad. Och inte du heller för den delen.”

”Det är lugnt”, svarade Jonte även om det kändes som om det var allt annat än lugnt. Det var en sak när andra retade honom och kallade honom bög, det var något helt annat när någon verkade förvänta sig att han skulle vara intresserad av att ha sex med en annan kille.

Tobbe gav Jonte ett sista granskande ögonkast innan önskade Jonte en fortsatt trevligt kväll och försvann mot köket. Jonte stod kvar tills hans urinblåsa påminde honom om var han hade varit på väg redan innan avbrottet.

När Jonte hade varit på toaletten letade han reda på Markus som var kvar i vardagsrummet och just då var väldigt omslingrad med Anton på dansgolvet där de gungade i takt till en långsam och hjärtskärande ballad.

Markus fick syn på Jonte och vinkade dit honom och helt plötsligt fann Jonte sig själv omfamnad av två mycket berusade killar. Först när låten var slut, och en annan mer pigg och alert låt började ljuda ur högtalarna, släppte de taget om honom. Eller ja, det var egentligen bara Anton som släppte taget, Markus gav Jonte en hård kram och viskade sluddrande i Jontes öra att han tyckte om honom.

”Är det dags att åka hem nu?” frågade Jonte.

Markus höll upp handleden och tittade på klockan. Det var bara det att han inte hade någon klocka på sig och han stod en lång stund med rynkad panna och tittade på sin nakna arm. Jonte fnissade åt honom och sa att det om något var bevis på att det var dags för hemfärd.

En halvtimme senare satt Jonte och Markus på bussen från Staden. Markus satt lutad mot Jontes axel och halvsov redan. Jonte kunde inte sluta tänka på det som hade hänt under kvällen. Det hade blivit aktuellt igen precis innan de lämnade festen och gick runt och sa hej då till alla. När Tobbe hade kramat om honom hade han också viskat: ”Glöm inte vad vi pratade om förut.”

Och Jonte glömde inte. Tvärtom tänkte han väldigt många gånger på vad Tobbe hade sagt. Speciellt längre fram när han och Jesper träffades fler gånger. Jonte försökte hålla sig undan, men på något sätt drogs de till varandra som magneter och det dröjde inte länge innan de hade blivit någon slags vänner.

Jonte hade aldrig ens övervägt att titta åt en kille tidigare, inte minst eftersom han inte ville vara den där stereotypen som så många trodde att han var, men det gick inte att blunda för att det var något speciellt med Jesper. När Jonte kom hem den kvällen, kvällen då att han hade träffat Jesper första gången låg han länge och brottades med snurriga tankar. Han tänkte på hur enkelt det hade varit att prata med Jesper. Han hade alltid varit obekväm med andra bögar, men det hade känts så annorlunda med Jesper. Han tänkte på samtalet med Tobbe efteråt och hur det hade varit så svårt att ta in. Han tänkte på hur ledsen Jesper hade sett ut och hur förvånansvärt ont det hade gjort att se. Men han valde valde att inte tänka på hur lång tid det hade tagit innan han hade förstått att han var kär i Veronika innan de blev ihop. För det var väl ändå inte så att han alltid hade svårt att se saker och ting för vad de egentligen var?