Olovs sambo

Titel: Olovs sambo
Karaktärer: Olov, Micke, Martin, Miranda, Jesper, Sebastian, Stina, Sofie
Ordantal: ca 1500
Sammandrag: Martin har känt Olov så länge han kan minnas, men han blir förvånad när Olov har Micke med sig hem en kväll.
Bakgrund: Vad Hanna fick se


Martin hade känt Olov så länge han kunde minnas. Han hade gått på dagis med Miranda och i egenskap av Mirandas storebror hade Olov på något sätt kommit med på köpet. Det var inte det att Martin och Olov var kompisar, men de kände varandra tillräckligt för att Olov brukade hälsa när de sprang på varandra. Oftast stannade han till och med och bytte ett par ord och han var alltid trevlig.

När de var små hade Martin beundrat Olov för att han var så bra på fotboll. Det var alltid stor lycka när Martin och hans kompisar fick vara med och spela ihop med Olov och hans kompisar. De andra äldre killarna kunde ibland sura och muttra om ”klantiga småungar” om de inte hängde med på samma nivå, men Olov var juste och sa aldrig något otrevligt utan delade gärna med sig av tips och tricks och goda råd.

Martin gillade Olov. Han var en sån där kille som det inte gick att tycka illa om. Olov hade alltid varit snäll och omtänksam och det förändrades inte när de växte upp. Om Martin var hemma hos familjen Lindell snackade Olov alltid med honom och det hade hänt att de hade kollat på fotboll på teve ihop eller spelat teve-spel. När Olov flyttade hemifrån sågs de inte lika ofta, men det hände att de sågs på stan då och då och pratade lite.

När Miranda berättade att Olovs kompis Sebastian skulle flytta ihop med sin tjej och Olov behövde en ny rumskompis tog Martin chansen. Han hade ändå letat efter något eftersom hans föräldrar hade börjat hinta om att det var dags för honom att flytta hemifrån.

Martin fick Olovs nummer av Miranda och ringde upp. Han var lite nervös, men Olov var lika trevlig som vanligt och när de la på hade de bestämt att Martin skulle få flytta in på prov så snart Sebastian hade flyttat ut. Om allt fungerade bra så skulle han få sitt namn på hyreskontraktet.

Och det fungerade bra. De blev inte direkt vänner och umgicks fortfarande inte, utan var och en skötte sitt, men de åt ihop vissa kvällar och det hände att de såg på någon film eller någon match ihop. Visst pratade de mest om sånt som rörde boendet, som vems tur det var att städa badrummet eller vem som skulle betala räkningarna, men då och då pratade de även om en del annat. Olov gav till exempel Martin ett stort leende och tummen upp när han såg Martin och Sofie kyssas hej då i hallen morgonen efter hennes första natt hemma hos dem.

”Söt tjej”, sa Olov när Sofie hade gått och Martin slog sig ner i vardagsrummet där Olov satt och tittade på teve.

”Mm”, sa Martin.

”Är ni ihop eller?”

”Vet inte. Kanske.” De hade inte bestämt något, men Martin tänkte att han tyckte rätt bra om Sofie. ”Vi har känt varandra ett tag. Träffades på krogen för några veckor sedan. Jag följde med henne hem och sen har vi fikat ett par gånger och så träffades vi ute igår igen och hon följde med hit.”

”Vill du att ni ska vara ihop då?”

Martin log generat. ”Mm”, sa han. ”Jag tror det.”

Olov log och nickade. ”Då är det väl bara att köra på. Hon verkar ju i alla fall inte ointresserad.”

Hon hade definitivt inte verkat ointresserad under natten. Eller på morgonen för den delen. Martin rodnade nästan när han tänkte på det. Han hade visserligen haft några flickvänner tidigare, men det var första gången han hade varit med någon som hade tagit för sig så mycket redan från början. Martin tänkte att han gillade det. Och ärligt talat så var det väl inte det enda han gillade med henne. Hon var både snygg och trevlig.

”Och du då?” frågade Martin. ”Träffat nån på sistone?”

Första veckorna som de bodde ihop hade Olov haft ett par olika tjejer med sig hem vid olika tillfällen, men efter jul hade Martin inte lagt märke till att Olov hade haft sällskap. Det behövde ju inte betyda att han inte hade haft det, bara att han hade varit diskret eller följt med dem hem istället. Och när Martin tänkte efter så hade ju Olov faktiskt sovit borta en hel del nätter på sistone.

Olov skruvade på sig som om han inte riktigt ville prata om det. Han tittade på Martin en stund innan han sa: ”Jo, det är kanske nån.”

”Å kul! Nåt seriöst eller?”

”Tja, jag vet inte”, sa Olov. ”Kanske. Det är– Det är lite komplicerat.”

Martin nickade. Han kände till komplicerade tjejer. Sådana som inte riktigt kunde bestämma sig eller som hade något ex som de inte kunde släppa.

”Hoppas att det ordnar sig”, sa han och han menade det verkligen.

”Mm.”

Martin var just precis på väg att fråga något mer när Olovs telefon ringde. Olov sken upp när han kollade på skärmen vem det var och Martin tänkte att det nog var hon, den där komplicerade tjejen.

Olov gjorde en ursäktande gest och stängde in sig på sitt rum. Och faktum var att han nog hade gjort det också rätt ofta på sistone.

Efter ett par veckor la Martin märke till att Olov sov hemma varje natt igen och den mystiska flickvännen syntes fortfarande inte till. Om det inte hade varit för att Olov fortfarande stängde in sig för långa telefonsamtal på sitt rum hade Martin tänkt att det nog hade tagit slut med den där tjejen, nu var han inte lika säker. Men ärligt talat tänkte han inte så mycket på det. Sofie och han var nu officiellt ihop och han hade fullt upp med att vara nykär.

”Hallå?” ropade Olov en kväll när han kom hem. Han hade som vana att alltid ropa en hälsning så snart han klev in genom dörren och den här kvällen var inget undantag.

Vad som dock var ovanligt var att Olov inte var ensam. När han kom in i vardagsrummet såg Martin att han hade en annan kille i släptåg och det var inte heller någon av hans vanliga vänner, vilket var väldigt ovanligt. Även om Sebastian hade flyttat ut så var han där rätt ofta och även ett par andra killar hade Martin börjat känna igen, men det var alltid samma killar och den här killen var ny.

”Hur är läget?” frågade Olov när han och den andra killen slog sig ner i ena soffan.

Martin satt och slötittade på en film. Han hade tackat nej när Sofie hade frågat om de skulle ses. Det hade varit en slitig dag på jobbet. Två av de ordinarie hade varit sjuka och de hade bara lyckats få in en vikarie. Dessutom hade flera av ungarna varit hängiga, förmodligen också på väg att bli sjuka, vilket hade gjort den extra gnälliga. Martin hade torkat både snor och tårar mest hela dagen.

”Trött”, svarade han. Det var det ärligaste han kunde svara utan att beklaga sig onödigt mycket. Han gillade inte att gnälla.

Olov nickade. ”Ja, det är lätt hänt”, sa han. ”Men då kanske inte vi ska störa.” Han sneglade på den andra killen och tittade på Martin igen. Han höll på med händerna som om han var nervös och det gjorde Martin också nervös. Martin undrade vad som stod på. Det var inte likt Olov att bete sig så här. Han var alltid så avslappnad.

”Nej, det är lugnt, ni stör inte”, sa Martin, som inte ville att Olov och hans kompis skulle känna att de inte var välkomna. ”Om ni vill se på något så varsågoda, jag öppnar på jobbet imorgon så jag ska ändå gå och lägga mig snart.”

Olov tittade på sin kompis igen och Martin såg att kompisen log och nickade som om han ville uppmuntra Olov att säga något. Olov öppnade munnen, men stängde den snabbt igen.

”Ska vi gå in till dig?” frågade hans kompis när Olov inte verkade få ur sig det han hade tänkt säga.

Olov nickade och de reste sig. Kompisen började gå, men han hade bara hunnit ta ett par steg när Olov sträckte ut en hand och hindrade honom. ”Du förresten, Martin”, sa han. ”Jag tänkte bara att jag skulle presentera Micke för dig. Det är Micke som jag har träffat ett tag. Du vet, som det var lite komplicerat med.”

Martin tittade upp och såg Olov le nervöst mot mig innan han log lite mindre nervöst mot den andra killen som log stort tillbaka.

”Så nu kanske du förstår vad det var som var komplicerat”, sa Olov och kliade sig i nacken.

Martin fick erkänna att han var förvånad, men han var stolt över att han lyckades hålla sig tillräckligt samlad för att inte säga något dumt. För han hade inga problem med att Olov var ihop med den där Micke även om han inte hade trott att Olov var bög. Han hade en kusin som var det och han var mycket mer tjejig och gillade inte alls att spela fotboll och sånt. Martin hade bara aldrig föreställt sig att Olov också kunde vara sån.

Men det sa han inget om. Han nickade bara och sa att det var trevligt att träffas och både Micke och Olov såg glada och lättade ut så Martin antog att det hade varit rätt svar.